Att slita för brödfödan

Under en ganska kort period av mitt yrkesliv provade jag att försörja mig som frilansjournalist. Jag visste redan innan att det var ett riktigt slitgöra att vara sin egen, men jag förstod nog inte riktigt hur pass skört det skulle vara. Jag hade bra uppdragsgivare som DN, Sveriges Radio och TT, ändå gick jag konstant runt med en oro över att telefonen skulle sluta ringa. Därför tackade jag ja till allt. Och jobbade jättemycket. 

Det fanns en annan anledning till att jag fick slita också: betalningen. Det sägs att man som frilansjournalist för 20–30 år sedan kunde räkna med 1 krona per tecken som ersättning för en text. Som en fingervisning är den här texten 2 700 tecken lång. I dag ska man vara tacksam om man får det arvodet. Oftast ligger det lägre än så. Ska man plocka ut en rimlig månadslön gäller det att jobba på. Dessutom ska man bekosta semester, pension och försäkringar själv, liksom telefon, dator och kontorsplats. Det sistnämnda kan man välja bort, men då har man inte heller några arbetskamrater att tjata med på dagarna.

I det här numret av SvB uppmärksammar vi en grupp som jobbar i den här typen av verklighet: frilansande redaktörer. I SvB:s lönespecial som vi publicerade tidigare i år, sa flera förlag, däribland Bonnierförlagen, att de satsar extra mycket på de fastanställda redaktörerna. En yrkesgrupp som länge släpat efter och som så klart ska uppvärderas och premieras. 

Det är också en grupp, som med de senaste årens uppsägningar på förlagen, blivit allt mindre. I stället har många av dem tvingats ut i frilanslivet till en för många mycket osäkrare tillvaro. Där det är svårare att jobba sig till samma lön som man hade som fast anställd. En redaktör jag pratade med för ett tag sedan säger att förlagen betalar en summa, men förväntar sig ett resultat som inte alls rimmar med den arbetsinsats man betalar för. Och eftersom man som frilans är beroende av en god relation med arbetsgivaren vågar man inte klaga. 

Flera av de frilansar vi intervjuat i det här reportaget uttrycker sig försiktigt om sin yrkestillvaro. Jag förstår det, det är riskabelt att bita den hand som föder en. Och i en yrkesgrupp där konkurrensen om jobben är stor är det självmord att kritisera villkoren.

För förlagen finns det många fördelar med att använda sig av frilansar. Man slipper betala arbetsgivaravgifter, man kan lätt byta ut en redaktör som ställer krav, man slipper uppsägningslöner och så vidare. 

När vi började prata om det här reportaget på redaktionen kallade vi det »Den osynliga arbetskraften«. Det är bra att förlagen jobbar på att lyfta anseendet för de fast anställda redaktörerna. Men nog vore det på sin plats att även synliggöra frilansarna som står utanför den trygga anställningen, men som är minst lika viktiga.