Tillbaka

Alla dessa porträtt

2009-10-28
Nu har vi börjat med arbetet med Vårens böcker. En hel drös med debutantporträtt har ramlat in och noggrant sorterats. Det är bara för mig att hugga in, det är rätt mycket jobb och vi lämnar k...

Nu har vi börjat med arbetet med Vårens böcker. En hel drös med debutantporträtt har ramlat in och noggrant sorterats. Det är bara för mig att hugga in, det är rätt mycket jobb och vi lämnar katalogen till tryck om knappa två veckor.
Det är något speciellt med debutantporträtten. De har alltid innehållit en viss magi för mig. Långt innan jag började jobba här, när jag bara var en vanlig SvB-läsare, fick jag vanan att först leta igenom och se om det var någon av debutanterna jag kände. Det gör jag fortfarande. Förvånande många gånger har där varit någon. Kanske inte någon bekant direkt, men inte alltför sällan någon jag pluggat med, någon gammal arbetskamrats pojkvän eller någon jag på annat sätt stött på i livet. Det känns nästan lite skamligt att läsa de porträtten. Särskilt som jag läser dem tidigt, innan de korrats, innan de satts och innan det som ibland händer - att de skickas tillbaka till författaren för att skrivas om.
Nu har jag högen med barnboksdebutantporträtt i väskan för att ta hem och läsa vid köksbordet. Jag har skummat dem lite på skärmen. Jag brukar säga att det finns två varianter, två teman. Dels ”jag har alltid skrivit och nu äntligen blir jag utgiven” dels ”hoppsan, det blev en bok”. Jag har redan hittat flera i den första kategorin. ”Jag har alltid skrivit…” Det är så ofta porträtten börjar med de orden i en eller annan variant. Jag kan erkänna att jag är lite trött på den inledningen, jag har läst den så många gånger. Men de flesta som skriver sitt debutantporträtt har nog aldrig läst ett enda. Så de må vara förlåtna att de faller in på den vältrampade stigen. Jag läser så gärna ändå.