Tillbaka

BLOGG: Litteratur, ansvar och lönsamhet

2017-11-16
Foto: Julia Gillberg

Vilket ansvar har en nationell bokhandelskedja gentemot ett lands förlag?

Den frågan ställer sig SvB:s bloggare Julia Gillberg med anledning av kritiken mot att Akademibokhandeln inte tar in samtliga Augustnominerade titlar.

Vilket ansvar har en nationell bokhandelskedja gentemot ett lands förlag? Vad för typ av ansvar förväntas bokhandeln ta för det litterära klimatet i stort? Det är frågor jag funderar över efter ha läst om Förläggarföreningens kritik mot hur Akademibokhandeln hanterar Augustpriset här i SvB.

Jag hade egentligen planerat att skriva om the Most Beautiful Book of the Year Award idag men det får vänta till nästa vecka (stay tuned). Efter att ha tagit del av SvB:s artikel tänker jag nämligen jättemycket på två saker.

Den första är att bokhandeln är en kommersiell verksamhet vars syfte är att tjäna pengar. Varför glöms det så ofta bort? Bokhandeln har inget folkbildande ansvar eller liknade samhällsuppdrag. Om en butikschef inte tror att en titel kommer att sälja till hens specifika kundkrets så är det världens mest naturliga sak att den inte köps in, oavsett bokens litterära meriter. Precis som i alla andra kommersiella branscher.

Den andra är att bokhandeln, och jag talar främst om kedjebokhandeln nu, dessvärre är ganska dålig på att uppfylla sitt primära syfte. Detta grundar sig paradoxalt nog på att de strategier som bevisligen fungerar inte alltid är de som är uppenbart cash-genererande. Lönsamma tillvägagångssätt för bokhandeln har snarare visat sig vara de som ser närmast antikommersiella ut vid första anblicken.

Låt mig ta ett exempel. När James Daunt tog över driften av Waterstones 2011, Storbritanniens nationella bokhandelskedja som då gick på knäna, avbröt han samarbeten som innebar att förlagen kunde köpa skyltningsyta – något som medförde en inkomstförlust för företaget på 27 miljoner pund per år (motsvarande 300 miljoner kronor). Han decentraliserade även inköpen så att individuella butiker fick större ansvar för sitt sortiment, vilket i sin tur genererade mer spridda inköp och lägre förlagsrabatter. Jättedåligt för business, eller hur? Det är bara det att tre år senare gick företaget jämt ut, och i februari i år redovisade Waterstones vinst. Vad är det som har hänt, kan man fråga sig?

En framgångsrik bokhandlare ser kommersiella möjligheter i det som är till synes icke-kommersiellt. Det är själva förutsättningen för bokhandelns existens. Waterstones goda resultat bygger till stor del på att en nationell bokkedja nu drivs som en oberoende bokhandel. De har anammat vad indie-bokhandeln har i överflöd: drivna medarbetare med möjlighet att influera inköp och skyltning, fingertoppskänsla och ett personligt tilltal. Det är ett betydligt svårare jobb, vilket är anledningen till att Daunt betalar personalen bättre än tidigare. Som kedja har de nämligen även det som oberoende bokhandlar ofta saknar: kapital.

Tycker jag att Akademibokhandeln borde lyfta fram de Augustprisnominerade titlarna? Absolut. Men inte för att de har ett ansvar gentemot förlagsbranschen eller mot priset som sådant, utan gentemot sig själva. Litterära priser ger en fantastisk möjlighet att skylta och tjäna stålar på annan litteratur än typiska bästsäljare som det vore idiotiskt att inte hoppa på. Sedan köper jag inte kategorichef Patrik Övrebys argument om ”bedömning utifrån efterfrågan”. Vems bedömning? Efterfrågan är ju inte statisk utan något som bokhandeln själv skapar – och som Akademibokhandeln, som Sveriges enda stora bokkedja, har enorma möjligheter att utnyttja och påverka.

Med risk för att slå in en öppen dörr är det ju också så att vi alla befinner oss i samma kretslopp. Variation, djup och bredd i bokhandelssortimentet stimulerar kunder och förlag, och därav även bokhandeln själv. Det finns ingen ekonomisk motsättning. Poängen, och paradoxen, är istället att det endast är genom att jobba med det smala och specifika som bokhandeln kan nå kommersiell framgång.