BLOGG: Reflektioner över klockan nio-kaffet

Om Ali Smith vinner med Autumn, del ett i hennes årstidssvit som även blivit utropad den första Brexit-romanen, blir jag förvirrad. Av alla böckerna på listan är det den vi säljer mest av: hon är ett stort namn, boken finns redan i pocket, och framsidan är bokstavligt talat ett konstverk. Det är också hennes ”tur”, med två tidigare böcker på den berömda korta listan och ingen vinst. Men är det en bra bok? Jag älskade hennes The Accidental, den kändes sexig och fräsch och på riktigt helt annorlunda allt annat. How to Be Both, som vann typ alla priser förutom the Booker när den kom ut 2014, gillade jag också, även om en del partier krävde tålamod och visst överseende. Med Autumn kan jag dock inte låta bli att känna att Ali Smith har blivit en överdriven version av sig själv. Den är snurrig och quirky och bitvis brilliant – en bok som bara hon hade kunnat skriva. Men det blir för mycket form och för lite innehåll för min smak. Lite tomt. Lite tramsigt. Jag vet att jag svär i kyrkan nu!