Tillbaka

BLOGG: Reflektioner över klockan nio-kaffet

2017-10-17
Foto: Julia Gillberg

I skrivande stund är klockan nio på morgonen i London. Jag sippar på morgonkaffet och tänker på Booker-priset. Det är i dag, den 17 oktober, och vinnaren kommer att tillkännages under den årliga ceremonin i Guildhall ikväll. Vem blir det?

Om Ali Smith vinner med Autumn, del ett i hennes årstidssvit som även blivit utropad den första Brexit-romanen, blir jag förvirrad. Av alla böckerna på listan är det den vi säljer mest av: hon är ett stort namn, boken finns redan i pocket, och framsidan är bokstavligt talat ett konstverk. Det är också hennes ”tur”, med två tidigare böcker på den berömda korta listan och ingen vinst. Men är det en bra bok? Jag älskade hennes The Accidental, den kändes sexig och fräsch och på riktigt helt annorlunda allt annat. How to Be Both, som vann typ alla priser förutom the Booker när den kom ut 2014, gillade jag också, även om en del partier krävde tålamod och visst överseende. Med Autumn kan jag dock inte låta bli att känna att Ali Smith har blivit en överdriven version av sig själv. Den är snurrig och quirky och bitvis brilliant – en bok som bara hon hade kunnat skriva. Men det blir för mycket form och för lite innehåll för min smak. Lite tomt. Lite tramsigt. Jag vet att jag svär i kyrkan nu!

Om Paul Auster vinner med 4 3 2 1 blir jag trött. Min kollega Gary älskade den visserligen. (Gary gillar traditionellt bra berättande som är realistiskt och använder många ord.) Men den är för lång. Och jag känner inte för att läsa samma berättelse om en mans liv i fyra olika versioner. Dessutom befarar jag att kunderna kommer att hålla med. 

Om Mohsin Hamid vinner med Exit West tänker jag att det kan ha med politik att göra. Temat är onekligen väldigt "timely". Den är säkert bra, jag har inte läst den, men jag läste The Reluctant Fundamentalist, och How to Get Filthy Rich in Rising Asia, och precis som med Exit West är själva idéerna bakom böckerna geniala – på det rent konceptuella planet. Själva utförandena lämnade mig dock mindre övertygad. Ni vet när man kommer till sista sidan av en bok och känner sig helt oöverväldigad? För mig har Hamid hittills varit en författare som inte lever upp till hypen.

Om Emily Fridlund vinner med The History of Wolves blir jag jätteförvånad. Hon är debutant, och boken känns lite för tunn. Jag hade aldrig registrerat om det inte hade varit för nomineringen, är den enkla sanningen.

Om Fiona Mozley vinner med Elmet blir jag gladast. Det ger mig en anledning att låta hennes snygga mjukband klättra till toppen av högen vid sängbordet. I mitt huvud är boken något av en politisk fabel, tänk Yorkshire folklore möter nutida samhällskritik. Jag känner mig peppad. Plus att den kommer att sälja ännu bättre än vad den redan gör.

Romanen som jag tror kommer att vinna, och här är jag och Gary och de flesta bettingbolagen överens, är dock Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det som är mest fantastiskt med Lincoln in the Bardo är dock ljudboken, som egentligen förtjänar en hel blogg i sig själv. Romanen är skriven i manusform, vilket kan tyckas lite knepigt på sidan, men i hörlurarna är det ren magi. Att den narreras av 166 olika personer, inklusive Lena Dunham, Julianne Moore och David Sedaris, gör ju inte saken värre. Det är helt enkelt en lysningsupplevelse som saknar motstycke. Låt er inspireras alla ljudboksförläggare där ute!

Sådär. Nu är kaffet slut och klockan är tio. Om åtta timmar vet vi säkert.