Tillbaka

BLOGG: Vems bästsäljare? del 2

2017-10-04
English Bookshops monter på Bokmässan 2017
Foto: Shirin Mavadati

För tre år sedan ungefär skrev jag ett inlägg om “indies” möjligheter att själva skapa sina egna bästsäljare, och hur underbart det är. 

Hur det personifierar hela poängen med att vara oberoende: att kunna köpa in det man vill, skylta det man tror på, balansera kommersiella storsäljare och det som recenseras i The Guardian på lördagar (vilket är "the newspaper of choice" i min nuvarande butiks kundkrets, i den förra butiken var det The Telegraph) med handplockade favoriter som passar just ens egna kunder. Att själv kunna trycka på sådant man verkligen tycker är bra.

Efter bokmässan i Göteborg tänker jag återigen på bästsäljare, men ur ett lite annat perspektiv. Tillbaka i The English Bookshops monter, där jag har jobbat i helgen, blev jag nämligen påmind om skillnaden mellan att sälja engelska böcker i England, och att sälja engelska böcker ”utomlands”.

Jag har en nära vän som numera jobbar på Shakespeare and Company i Paris. Innan vi åkte åt varsitt håll över kanalen, för att fortsätta sälja engelska böcker i våra respektive huvudstäder, var vi kollegor i samma bokhandel i London. När vi nu träffas diskuterar vi ofta just de skillnader i yrket som uppstår när man befinner sig mellan marknader.

Det som recenseras och pratas om i olika mediekanaler utgör en stor del av vad kunder efterfrågar i bokhandeln. När man jobbar med engelska böcker i England, eller svenska böcker i Sverige, handlar det nästan uteslutande om nyheter, eller möjligen nyutgåvor. När man säljer engelska böcker i till exempel Stockholm vill kunderna fortfarande läsa det som diskuterats i Nyhetsmorgon, men det handlar inte längre om nyheter i ordets strikta bemärkelse.

I förväg hajpade, liksom sedan tidigare välkända författare, översätts för det mesta till svenska direkt. Men med tanke på den enormt stora engelskspråkiga utgivningen är det många böcker som aldrig plockas upp av den svenska marknaden, eller som plockas upp långt senare. När en flera år gammal titel började sälja mängder på The English Bookshop i Stockholm förstod man därför genast vad som var i görningen: boken var på väg ut på svenska. Jag minns till exempel George Saunders helt fantastiska Tenth of December som vann flera priser 2013, när jag fortfarande var i London första vändan. Exemplar började flyga av The English Bookshops hyllor först tre år senare, då Bonniers översättning utkom.

Under mina år i Stockholm diskuterade jag och min vän i Paris ofta hur begrepp som ”backlist” och ”nyheter” till viss del hade förlorat sin betydelse. Den brittiska och amerikanska utgivningen, som det ingick i jobbet att följa, var mindre dikterande än den svenska, eller franska, även om böckerna vi sålde var på engelska.

Detta var tydligt även på årets bokmässa. Nyinflugen från London förvånades – och gladdes – jag över hur högar av till exempel A Field Guide to Getting Lost av Rebecca Solnit från 2005 (nyligen utkommen på Daidalos förlag) fick trängas med mer renodlade nyheter, så som titlarna på årets Booker shortlist, i den överfulla montern. Det underströk inte bara det spännande med att ha ena foten i den engelska branschen och den andra i den svenska, utan också hur tramsigt det är att vi i bokhandeln så ofta skyltar och prioriterar böcker efter utkomstdatum, snarare än efter hur väl de faller vår kundkrets i smaken – eller hur bra de är.

Likhetstecknet mellan ”nyhet” och ”bästsäljare” är inte en självklarhet. Tvärtom är det något vi har stora möjligheter att påverka. Bland annat genom att låta oss inspireras av de bokhandlare som befinner sig just ”mitt emellan”.