Tillbaka

GÄSTBLOGG: Att sälja in en bok är en konst få behärskar

2017-06-05
Foto: Ylva Sundgren

Jag kommer så väl ihåg första gången. Som om det var igår. Minns så väl rummet, personerna och stämningen. Det var omtumlande och otroligt nervöst. 

Min dåvarande chef och tillika försäljningschef på Ordfront kom till mig en dag, efter bara några månader på jobbet som säljare, och sa: ”Du får ta den centrala införsäljningen till Akademibokhandeln av höstens böcker. Jag måste vara på annat håll då.”

Tänkte inte så mycket på det. Det lät ju som en bra utmaning för en ung, hungrig 23-årig kille.

Jag började plugga sagor, manus, läste böcker som aldrig förr. Skrev säljtexter som jag memorerade - om varje bok.

Dagen D infinner sig. Jag har ”ett skott i pipen”. Schabblar jag bort detta blir det svårt att få ihop budgeten för Ordfront. Väljs en titel bort centralt är den chanslös, i princip.

Jag kommer in till rummet där alla inköpare sitter med strama miner. Minns särskilt en person som jag nästan var lite rädd för. Hen vågade jag inte ens titta på under min korta tid i rampljuset.

Jag presenterade i alla fall alla titlar och det kändes helt okej. Inga missöden där jag glömde bort vad jag skulle säga. Jag tyckte jag fick till pitchen jäkligt bra när det gällde en norsk författares bok, som egentligen var helt osäljbar, men jag hade läst boken och tyckte den var bra. Inget kunde gå fel med tekniken heller. På den tiden hade vi på förlaget ett stort blädderblock med omslag på som jag bläddrade fram i takt med att jag pratade om respektive titel (på hur många säljdragningar har annars inte tekniken strulat?).

Jag har mina 30 minuter och ska presentera cirka 20 titlar. Blir klar i tid och jag åker hem svettig under armarna och otroligt lättad. Men hur gick det, EGENTLIGEN? Jag fick leva i ovisshet i många veckor innan mejlet med ordern damp ner hos min chef. Facit på hur jag levererade helt enkelt. Det visade sig ha gått bra. Hon strödde lovord över mig och hur fantastiskt bra ordern var. Alla titlar var med, och med ganska stora antal.

”Du sålde till och med in norrmannen!” minns jag att hon sa. Den dagen levde jag länge på och den stärkte självförtroendet enormt. Senare på året skulle jag tas ner på jorden, men det är en annan historia…

Jag har alltså suttit på båda sidor av bordet, som säljare och inköpare. Att sälja in böcker till inköpsgrupper är en fasa för de flesta. Jag tror att många förlagsrepresentanter känner igen sig i det, oavsett om det är en säljare eller en förläggare. När jag, efter några år som säljare, bytte sida till inköpare var jag väldigt noga med att visa intresse och respekt vid införsäljningarna. Särskilt när det var en person som var tydligt nervös. Jag vet vad man går igenom. Känslan att prata inför en grupp samtidigt som du har EN chans att presentera en titel så säljande som möjligt så att kedjan tar ta in en bok centralt, gör en så grymt nervös. Jag vet till och med en person som tar betablockerare för att hantera nervositeten bättre.

På 15 år har det blivit bra mycket proffsigare. De stora förlagen lejer in dyra byråer som strösslar med fräcka bilder och filmer i presentationerna. När förlagen ska presentera titlar för bokhandlare och bokhandelsmedhjälpare (bokinfodagar) hyrs proffsiga konferencierer in.

Den finns givetvis en korrelation mellan satsade pengar och utförande.

Vill man vara elak köper man sig fri från att stå på ”scen”. Hade jag haft ett förlag med mycket pengar hade jag också lejt bort det till ett proffs. Det blir så mycket bättre och roligare att lyssna på då, men å andra sidan inte så mänskligt och levande i längden.