Tillbaka

GÄSTBLOGG: Jag är en vardagssuperhjälte

2017-03-29
Foto: Petr Jönsson

Idag hände det igen! Jag svarade i telefonen och blev med ens förflyttad 15-20 år tillbaka i tiden – det var en fax i andra ändan av tråden. 

Jag har nämligen ett telefonnummer som är synnerligen snarlikt Bonniers Bokklubbars svarsnummer. Det händer säkert en gång i månaden att någon slår fel och faxar mig sitt "Nej, tack!" till huvudboken (eller en tilläggsbeställning ur sortimentet). Det var faktiskt inte så länge sedan faxen var ett viktigt redskap för förlagen, men nu är det verkligen sällan den används. Jag tror inte ens att vi har en fax längre, och om vi har en vet jag inte var den står.

När jag gick på universitetet i Lund på 1990-talet drömde jag om att bli vardagssuperhjälte. Alltså att ha någon kraft som bara kunde användas vid väldigt speciella tillfällen, men som ändå var sjukt unik och häftig. Det bästa jag kunde komma på då var att kunna kommunicera med faxar, att vara Mannen som pratade med faxar. 

Så när jag får de där missriktade svarsmeddelandena från åldrande bokklubbsmedlemmar som lever kvar i 1990-talet, då skulle jag vilja kunna gnissla fram ett svar på direkten och ut ur avsändarens maskin skulle det komma en teckning av en söt liten häst med en pratbubbla som säger: Tack för att du hörde av dig, men jag tror egentligen att du vill skicka ditt meddelande till Bonniers bokklubbar som har nummer 08 - 696 87 50.

Jag är ganska duktig på att härma dialekter, så det där med att härma en fax kanske ändå inte hade varit helt utom räckhåll om man bara hade lagt ner väldigt mycket tid på att lära sig faxens ljud. Det riktigt svåra för mig, tror jag i så fall blir det där med hästen. Jag kan inte ens rita en häst på ett papper, så jag förstår inte hur jag skulle kunna göra det genom fax-språk. Jag vet inte varför jag får för mig att jag ska skicka en bild av en häst, men det är den idé jag alltid haft när jag tänker på hur kul det skulle vara att vara faxmannen och den går inte att tvätta bort ur min fantasi.

Till slut blev jag ändå vardagssuperhjälte. Jag har jobbat med Pixiböcker sedan 1998, och nu är jag Piximannen! I alla fall i förorten Gubbängen i södra Stockholm. Sedan jag fick barn, och speciellt under min föräldraledighet (mina barn är idag 7 och 9 år), började jag bära runt på Pixiböcker. Jag delade ut dem till gråtande barn i lekparker, på öppna förskolan, på affären och andra ställen jag befann mig med mina barn. Sen tyckte jag att det var orättvist mot barn som inte grät, varför skulle inte de också få Pixiböcker? Alltsedan dess delar jag ut Pixiböcker till alla barn som ser ut att behöva det, glada som ledsna. Och många tunnelbaneresor, flygresor, väntsalsstunder, hämtningar på dagis med mera har därmed förvandlats från skrikande infernon för både föräldrar och omgivningen till glada lässtunder. Jag har funnit min vardagssuperhjälteroll: Jag är Piximannen! Och jag är ganska bra på att härma en fax.