Tillbaka

GÄSTBLOGG: När Morrissey kom till stan

2017-08-25
Morrissey under sin signering på Akademibokhandeln i Nordstan i Göteborg
Foto: Ola Kjelbye

Ibland undrar jag hur någon normalt funtad kan vilja jobba med författarträffar och evenemang. 

Man måste allt ha en viss läggning för självskadebeteende för att utsätta sig för det. Jag klarade av tre jular som evenemangsansvarig på Akademibokhandeln innan jag vek ner mig. Med fler än 1000 evenemang på ett år som ska bokas, koordineras, skyltas, få böcker i tid och marknadsföras var det lätt att få andnöd. Särskilt veckorna innan jul.

 

Visst, jämfört med hur kollegorna ute i butikerna hade det, med enorma leveranser, långa köer av svettiga julstressade kunder och kassor som tvärdog klockan sex den 22 december var det en välsignelse att sitta på ett huvudkontor och inte ha en arg kund framför nosen. Men jobbet krävde ändå sin kvinna.

 

Det var bara att köra in bettskenan, sätta på de snabbaste springskorna och köra huvet rätt in i väggen. För att sedan, på julafton, sitta med glasartad blick framför Piff och Puff och identifiera sig fullt ut med Pluto som de förbaskade ekorrarna hetsar med julkulor som kastas ner från granen och blir till kras …

 

Och, när man väl bokat på evenemanget, fixat böcker, peppat författare och skickat ut inbjudan kommer DEN STORA NOJAN. Kommer det att dyka upp några gäster? Är det ett tillräckligt säljande program? Eller kommer vi att stå där med en författare, två vilsna åhörare och en obekväm situation? Jag kunde aldrig vänja mig vid den känslan, utan vaknade på nätterna i full panik och låg och klurade ut plan B, C och D för att locka folk. Att, likt en inkastare på Kos restauranggata, släpa in folk från Sergels Torg och muta dem med chips kändes då helt rätt.

 

Men det finns såklart riktiga pärlor att minnas, inte bara skräckupplevelser. Som när skådespelarna från Downton Abbey besökte Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan. Jim Carter, butlern Carson, var precis så brittisk och bedårande som man hade hoppats. Myndig och bullrig fick han alla i signeringskön att känna sig sedda. Och så Håkan Larsson, vinprofilen som charmade hela Skellefteå – de ville väl aldrig låta honom åka hem. För att inte tala om Andreas Carlsson från Idoljuryn som utan knot och i väldigt stora solglasögon och en ännu större Jeep körde Stockholm – Karlstad tur och retur över dagen för att signera bland krossade tomater och toalettpapper på Coop.

 

Men den enskilt största signeringen jag tar med mig som minne från Akademibokhandeln var när Penguin UK hörde av sig till Esbjörn Knutsson (inköpsansvarig) och informerade om att Stephen Patrick Morrissey kunde tänka sig att signera sin självbiografi på Akademibokhandeln i Nordstan om fem (5!) dagar. Esbjörn sa ja och bad mig ratta det hela. För en som på ett osunt sätt dyrkat The Smiths hela tonåren var det en uppenbarelse. Efter att ha kollat att det inte var ett sällsynt dåligt skämt var det bara att köra igång. Skyltning, pressmeddelande, bokbeställning och inte minst säkerheten skulle upp på banan på ett par dygn. Butikschefen Birgitta Nybom drog ihop alla Nordstans Securitasvakter, beställde kravallstaket och strök den vitaste duken. Maria Hamrefors (vd) fick intervjuas i Kulturnyheterna. Penguin skickade önskelistor (läs: krav) från Morrissey om önskad tesort, och veganmat (ja, vi tejpade över hela skyltfönstret så han inte skulle se den amerikanska hamburgerkedjans skyltning och köpte Converse istället för skinnskor). Instruktionerna var benhårda: Inga selfies, inget prat och ingen fysisk kontakt. Max 10 sekunder per kund.

 

De första fansen började köa kvällen innan signeringen och när den närmade sig var Nordstans gångar sprängfyllda. Konserttröjor, kärleksgåvor på hög och fans från hela Europa i långa led. När väl Morrissey, hans PR-stab och ett stressat brittiskt förlag kom upp i butiken från kulverten under Nordstan vältrade sig kön in i butiken. Och såklart bröts alla regler. Morrissey, iklädd tjusig kostym, fick sig en kopp te och började krama sina fans, ta kort och småprata. Tidsschemat sprack, fans började gorma efter ”that Ms Sandberg” för att få gå före i kön och det gick helvetiskt långsamt.

 

Men trots en del besvikna som inte hann träffa sin idol fick jag min egen belöning när jag stammande fram ”How was your tea, Mr Morrissey?” och fick ett småleende ”Oh, quite excellent, my dear” som svar. Ett svar värt alla bettskenor i världen.