Tillbaka

Kulturchockar

2017-09-19

Julia Gillberg upptäcker hur olika kunderna är i olika delar av London. 

Det började med att kunden, en kvinna i femtioårsåldern, frågade om vi hade Sexual Politics av Kate Millett i lager. En klassiker, berättade kunden, och hon har ju dessutom precis avlidit. Jag sökte på titeln för att få fram mer information, men jag visste att svaret var nej. Kvinnan blängde på mig med en ilska okaraktäristisk för våra kunder. Jaha, svarade hon, men ni brukar ha den inne? Du har väl läst den? Nja, försökte jag, det är akademisk litteratur och vi är en allmänbokhandel, men jag kan absolut beställa den till dig. Jaså! utbrast kvinnan argsint. Vet du vem Elizabeth Taylor är då!? Lite småförvirrat ledde jag henne till hyllan med Taylors böcker och var precis på väg att gå tillbaka till kassan när hon tittade mig rakt i ögon och sa: ”You’re not much of a reader, are you?”

Om vi backar bandet lite. Det fanns en tid när den här typen av kundmöten var vardagsmat, närmare bestämt under åren 2011 till 2014, då jag hade min första vända i Londons oberoende bokhandelsvärld. Anledningen till att jag blev så chockad av kvinnans kommentar härom dagen är delvis för att det kanske värsta man kan anklagas för som bokhandlare är att inte vara en läsare. (Nä precis, var jag på väga att slänga i ansiktet på henne, jag har bara sålt böcker i tolv år för att JAG HATAR ATT LÄSA.) Men också på det faktum att jag inte längre är van vid otrevliga och orimligt krävande kunder.

Om ni läste mina blogginlägg från den tiden minns ni kanske hur jag skrev om otaliga tårar inne på toaletten de första månaderna. Det var en rejäl kulturchock. Efter ett tag vande jag mig dock. Blev bättre på mitt jobb. Lärde mig att prata som och hantera Londons övre medelklass, att inte ta (alltför) illa vid mig.

Men sedan flyttade jag till Stockholm, där jag så småningom öppnade en ny butik för The English Bookshop, och allt det där förändrades. Aldrig har jag varit med om så vänliga och uppskattande bokhandelsbesökare! I London var en gedigen utskällning inte ovanlig om en kund behövde vänta mer än 24 timmar på en beställd bok. I Stockholm var det glada miner även efter att jag försiktigt förklarat att titeln från USA kunde ta två veckor. Det blev också en kulturchock som hette duga.

Ni kan därför föreställa er att det var med darrande fingrar jag skickade iväg ett mejl till min gamla HR-chef förra året, där jag meddelade att jag skulle flytta tillbaka till London för att läsa en masterutbildning i översättning och var det möjligt att komma tillbaka på deltid? Svaret var ett rungande ja. Men, skrev hon, där vi behöver folk är i norra London… Med vilket hon menade den lite äldre butiken som företaget köpt ett antal år tidigare. Det är lite slitet däruppe, fortsatte hon, men det finns andra fördelar…

Så här är jag nu. I samma stad, på samma företag – även om jag knappt kan tro det. En skitig heltäckningsmatta, har jag upptäckt, är ett litet pris att betala för snälla människor. Att man blir smått obalanserad av någons otrevlighet är trots allt ett gott tecken.

Som ni kanske har gissat innebär det även att jag är tillbaka som bloggare här på SvB! Förväntar ni er nya, rafflande spaningar och anekdoter från Londons oberoende bokhandelsvärld gör ni alldeles rätt. Det är en klyscha att säga att en metropol som London inte är en stad men många små städer, ofta diametralt olika varandra, men det är verkligen sant. Hejdå nyrika, polerade ekgolvs-bokhandel, hej normalvälbergade norr-om-Camden-bokhandel. Kulturchockarna tycks aldrig ta slut.