Berättelsen om ett geni

Det är förvånande att tron på objektiviteten behärskar världen. Människan, som är den mest subjektiva varelsen, med ett eget sökande jag, förutsättes kunna vara den kyligt objektiva iakttagaren och beskrivaren. Det falska i denna inställning tycks mig mer och mer uppenbart ju mer utvecklingen nu går mot människofientlig materialism. I mina böcker har jag ständigt återkommit till känslolivet. Det känns därför som en skyldighet att presentera bakgrunden till min livsuppfattning.Den person jag är i dag är i grunden densamma som när jag var barn. Alla karaktärsdrag, tycks det mig, fanns där från början. Jag var bråkig, snabb och livlig. Mycket tidigt betraktades jag som en självständig individ.Mitt barndomshem var fyllt av konstnärligt skapande, författarskap på dilettantnivå. Konsten var helig men farlig. Det talades ofta om släktingarna Sigrid Hjertén och hennes världsberömda kusin, harpisten Astrid Ydén, som nu är helt bortglömd. Tonerna klingade bort men tavlorna finns kvar.Efter med kand inledde jag kliniska studier, men var snart beredd att hoppa av. Jag förstod att jag börjat läsa medicin på felaktiga premisser. Mitt mål var att hjälpa människan, inte att studera fall. Knuten löstes genom att jag skaffade mig konstnärlig utbildning parallellt med medicinstudierna, och sedan valde en bana där de båda tankesystemen kunde få leva sida vid sida utan att inkräkta på varandra.Så har det sedan varit under ett helt långt liv. Jag har levt med två olika tankesystem. ”Först och främst konstnär – med läkaryrket som hobby” stod det i ett katalogförord. Det ligger en viss sanning i det.Som konstnär har jag träffat många sensitiva individer. Som läkare kom jag att intressera mig för deras svårigheter i det moderna samhället. Mina erfarenheter formulerades i en serie böcker.