Vårens Böcker 2018 Skönlitteratur Carolina Setterwall

Ni vet hur det är. Man står mitt i spädbarnstiden och hinner kanske inte säga att man älskar varandra så ofta som man brukade. Man sover inte så mycket om nätterna, det ammas och dröms mardrömmar en hel del. Man kanske inte pratar så mycket om kvällarna. Man har fullt upp med bilens baklykta som gått sönder, med barnet som fått nattskräck, med föräldraledigheten som lider mot sitt slut och med jobbet som tar mer tid än vad det borde. Man kanske inte hinner umgås så mycket, varken med varandra eller med sina vänner. Man kanske är tjuriga mot varandra lite väl ofta, tycker att man gör mer än den andre och att det är orättvist men undviker att bråka om saken för man vet att den andre också är trött och gör så mycket den kan. Man kanske tänker att det blir bättre snart. Om några veckor eller månader. Man kanske steker en enkel blodpudding till söndagsmiddag och äter den under tystnad. Man kanske lägger sig tidigt på kvällen och lovar sig själv att göra det bättre imorgon. Kanske somnar man i varsitt rum, den ene med bröstet instoppat i barnets mun och den andre med datorn i knät eftersom en jobbuppgift har deadline och det är mycket kvar att fixa. Och man somnar och vaknar i gryningen och kanske är det måndag och en ny vecka ska ta vid. Man kanske tar med sitt barn in i sovrummet för att väcka den andre, den som jobbat halva natten, och påbörja morgonrutinen.