Sommarens Böcker 2018 Skönlitteratur Ellen Greider

Jag har inga roliga liknelser om vad »skrivande« är för mig, eller en bra historia om hur det blev ett intresse. Jag skriver inte så mycket om mig själv. Däremot har jag ritat mig själv många gånger. Varje dag gör jag det, i mina serier. Helst ritar jag mig själv som en stressad person uppbyggd av svarta hackiga linjer, en kropp med vågiga armar som rinner ner på golvet i en pöl av svett. Ögonen går i kors – »panik!!«, liksom. Eller så ritar jag mig själv som en ledsen hund. Det är så jävla roligt att rita serier. Då kan jag skriva, om nästan vad som helst. För mig är det så här: det är inte författandet som ligger närmast serietecknandet, jag känner mig inte som en författare. Ibland känns det som att jag är en som gör film. En produktion där jag får bestämma allt. Jag står för manus, regi och scen. Och framför allt – casting. Jag får spela huvudrollen, fast jag inte kan skådespela alls och jag får välja precis vilka motspelare jag ska ha. Inga skådespelare måste övertalas att skriva på kontrakt, för jag bestämmer. Det är budget också, inga dyra animationer eller greenscreens är i vägen, för jag kan rita allt själv.