»It’s just… boring«. Orden var Anthonys, en sextioårig brittisk man som deltog i en skrivkurs jag gick i Berlin hösten 2012. Kommentaren var riktad till mig, gällande ett utdrag ur en roman jag försökte skriva. Texten var mycket riktigt skit. Jag och min dåvarande pojkvän hade flyttat till Berlin för att förverkliga våra författardrömmar. Vi tillbringade dagarna med att sitta på olika kaféer, gå på loppmarknader och utrota skadedjuren som bodde i vårt kök. Det var en deprimerande tid: jag hatade allt jag skrev, störde mig på min pojkväns knattrande på tangentbordet och hans nöjda, eftertänksamma min när han fick till en bra formulering. Jag var totalt oinspirerad.
