Hjärnornas musik

Jan Fagius, Norrköpingsfödd 55-årig uppsalabo, är uppvuxen med sång i bostaden, där såväl pappa som den av honom startade manskören repeterade. Jag följde det givna exemplet och sjöng mig till sömns på kvällarna, romanser och arior, ibland avslutade med ett klockrent högt C. De löften om kommande solokarriär som detta tycktes kunna ge infriades inte, men en hängiven körsångare – främst i Uppsala Akademiska Kammarkör – har jag varit i dryga 30 år.Musicerande har även i övrigt präglat tillvaron, tillsammans med vänner, musicerande hustru och hennes vänner – alla blev snabbt våra vänner, musiken fungerar så – och småningom medspelande barn och deras vänner.Redan under barnaårens sömngivande sjungande ville jag bli läkare, vilket förverkligades – jag är neurolog vid Akademiska sjukhuset i Uppsala sedan början av 1970-talet. Verksamheten där domineras av patientarbete men innehåller även forskning och en stor portion undervisning. Forskningen har främst handlat om det sympatiska nervsystemets fysiologi, d v s funktion. Denna del av nervsystemet står för funktioner som sköter sig utan vår medvetna medverkan – exempelvis ordnar det så att vi får gåshud då vi blir rädda eller hängivna, det sistnämnda inte sällan vid åhörandet av starkt engagerande musik. Undervisningen består i att förbereda blivande läkare och sjukgymnaster att möta patienter med sjukdom i nervsystemet. I de pedagogiska mödorna har också ingått redaktörskap för en lärobok i neurologi.Även bakom musiken ligger en neurofysiologi, en funktion i hjärnan som den nyfikna människan vill försöka kasta ljus över och kartlägga. Forskare – andra än jag – har lagt ned möda på den kartläggningen. Min professionella kontakt med neurologisk forskning och min amatörmässiga – här ska man ha i minnet att en amatör är en person som älskar den verksamhet han ägnar sig åt – inriktning på musik har lett till ett lustfyllt botaniserande i den vetenskapliga litteratur som söker beskriva musikens plats i hjärnan.Föreläsningar i ämnet har följt och följts av intresserade åhörare, vilket väckt tanken på en mera utbyggd framställning i form av en populärvetenskaplig bok om musiken i hjärnan. Den föreligger nu, efter ett likaså lustfyllt skrivande.Bokskrivning förutsätter språket, ytterligare en av hjärnans mirakulösa förmågor.Min bok är ett försök att med ett språk som inte kräver vetenskaplig skolning hos läsaren förmedla och sammanfoga intressena för nervsystemets funktion och musikens inflytande på detta nervsystem, som musiken i sin tur är en produkt av.Shakespeare sade ”If music be the food of love, play on”. Låt oss alltså spela vidare!