Jag växte upp i ett brukssamhälle i Bergslagen. Där fanns trolska sjöar och skogar, makalös natur, men också en tyst överenskommelse om att allt, precis allt, var åt helvete. Man kunde se det i människors ansikten, tidigare stolta, stoiska, nu förtvivlade över att deras arbeten kunde tas ifrån dem vilken stund som helst. Obarmhärtigt gjordes hela orter överflödiga, orter som försett Sverige med industrier och jobb som man kunde ta på, jobb som kunde mätas. Men nu skulle Sverige sluta vara världens industrihall, vi skulle ha eget kontor och besöksfåtölj i läder. Ut med starka nypor, in med vassa armbågar och vattenkammat hår. Bruksortsfolket gick igenom den kollektiva frustrationen av att inte vara behövda, stod på ett hårt betonggolv och såg det nya Sverige sätta sig på en snurrstol och använda låtsasord som ergonomi och musarm.
