Nu faan sätter jag i gång

Jag har så dåligt samvete. Jag har lovat Pinto att teckna en tvåhövdad kondor till honom. Den skulle varit färdig i januari. Nu är det maj och jag sitter och tänker på när vi var femton och Pinto berättade om en kärleksgud i Indien som skulle ge honom vingar och hundra procent hjärnkapacitet. En gud som hette Sai Baba.”Vaddå kärleksgud?”, undrade jag.”Om han välsignar dej har du aldri mer nåra problem me tjejer.””Då följer ja me.””Alla som åker har fått ett tecken”, sa han. ”Om ja får ett tecken så åker ja.””Du kanske redan fått ett.”Det hade han inte, han fick det några dar senare. Han var hemma i Halmstad och hälsade på sina föräldrar då en gatlykta slocknade intill honom.”Ja stog å tänkte på Sai Baba å sa till honom å ge mej ett tecken. Å då slockna den, pang.””Så nu åker du?””A faan nu åker ja.”När Pinto kom hem igen en månad senare hälsade jag på honom i Halmstad. Han hade inte fått mer hjärnkapacitet eller vingar, men han visade mig en uppäten indisk godispåse. Uppäten sånär som på en godis.”Ja hamna på första raden fyra gånger av sju”, berättade han. ”De va hundratusentals människor å ja hamna längst fram. Sai Baba tog tag i min hand å ja fråga honom om han kunde ge mig hundra procent hjärnkapacitet och…””Frågaru på svenska?””Hundred percent braincapacity and wings”, sa ja till honom. Då tog han dom här godisarna som ja hade köpt, å kysste dom. Han välsignade dom. Ja har sparat en till dig. Här, ät å tänk på tjejer.””Tack.”Jag tuggade i mig den välsignade godisen och en vecka senare träffade jag en tjej som tog min oskuld.Och nu sitter jag här tio år senare och kan inte ens teckna färdigt Pintos tvåhövdade kondor, hans egen symbol för hundra procent hjärnkapacitet och vingar. Vad är jag för en kompis?Förlåt Pinto, nu faan sätter jagi gång.