Vad vi inte visste i Härnösand

Förr väste mina barn till mig: stirra inte! Numera gör mina barnbarn det, när jag betraktar mina medpassagerare på tunnelbanan eller bussen.Jag lyssnar utan att vara medveten om det. Gapar jag? Gudarna vet.På Åhléns i Umeå har jag upplevt ett svindlande ögonblick, hört när en medelålders kvinna sagt till en äldre: ”Stå här I mor medan jag går till Parfym och Lisa till Sybehör, så ses vi här sedan.””I mor” avslöjar västerbottniskt inland och en annan värld denna dag mitt i 90-talets Sverige, där varuhusen ersatt alla de småaffärer, som en gång drevs av kvinnor. Och ändå är allt välbekant, som hela byn under ett tak. Snart inbillar jag mig det trivsamma kök där de strax ska dricka kaffe, hembakat, mönstrade gardiner och vaxduk. Tryggt. I mor!Kvinnohistorier – från Fanny Kamprad till Mary Quant handlar inte alls om sådana ögonblick, men utgår ibland från ögonblick frusna i ett fotografi eller i en mening. Jag har hittat dem i avhandlingar, nekrologer, rapporter, biografier. De korta berättelserna om dem är tänkta som short cuts som man säger, genvägar till ursprungsberättelserna .Under mitt arbete på Sveriges Radio med Radio Ellen och freja! där de flesta av de här namnen dök upp första gången, lärde jag mig under årens lopp om de lagar, stängsel och maktförhållanden som bestämt ramarna för kvinnors existens och plats i samhället genom århundraden. Jag häpnade. Det hade ingen talat om i Härnösand. Karin Westman Berg tycks ha kommit till stan precis när jag lämnade den. Ingen nämnde att när jag föddes, 1930, hade svenska kvinnor bara haft rösträtt i nio år, bara fått gå i läroverk i två. Att kvinnor i statlig tjänst ännu på 30-talet måste sluta om de gifte sig. Att abort och preventivmedel var olagligt.Långt in på 1950-talet var den största skam som kunde drabba en familj att någon av de ogifta döttrarna blev gravid. Det fick jag däremot ofta höra.Ändå har jag ofta känt igen mig i det gamla citatet: Seende se de icke, hörande höra de icke. Alla kunniga, självständiga kvinnor som gömts och glömts under det historiska täcket! De var i gång med sin kamp för medborgerliga rättigheter redan i slutet av 1700-talet men till Härnösand och mina öron hade ryktet inte nått på 1940-talet.Kvinnohistoria glöms ögonblickligen, sa en kvinnlig professor i historia en gång till mig. Inte minst av kvinnorna själva har jag ofta tänkt, när jag följt kvinnorörelsens vågrörelser, där man varje decennium tycks börja från början. Startsträckan blir lång. Nu 2001 tycks den till slut ha tagit fart.Kvinnohistorier är inte en bok enbart om tappra kvinnokämpar, det är också en bok om galna kvinnor, om fogliga kvinnor, om kvinnor som skrivit underbara böcker och dikter, varit fatala farmödrar eller modeskapare eller glatt sig åt att deras kära gubbar ska komma hem och krypa ner under täcket till dem.En glimt, ett avlyssnat samtal långt bort i tiden. Eller alldeles nyss.