Kunde Stieg Larsson skriva?

Kunde Stieg Larsson skriva? Har han skrivit böckerna som bär hans namn? Inte om man får tro den debatt som DN nyligen initierat.

Det finns en person inom förlagsvärlden som följt Stieg Larsson på relativt nära håll sedan 1972. En mycket rutinerad läsare som sett hur Stieg Larsson har utvecklats som skribent genom åren.

John-Henri Holmberg.

Han har arbetat med böcker sedan 1973; som förläggare, redaktör, översättare, författare och kritiker.

Han uppskattar själv att han förlagt omkring 1 000 böcker. Bland dem åtskilliga av Steve Sem-Sandberg, Sven Christer Swahn och Inger Edelfeldts andra roman.

Han har skrivit sju egna – ”böcker som jag tycker är på riktigt”, och han har varit redaktör för hundratals böcker genom åren.

Och han har varit förläggare och redaktör för otaliga deckare. Inte minst under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då han arbetade på Bra Böcker och bland annat ansvarade för imprintet Mysterious Press. Han har, bland många författare, introducerat James Lee Burke, James Ellroy, Jonathan Lethem, Walter Mosley, Nelson de Mille, Ursula Le Guin och Patricia Cornwall på svenska. Plus ett otal andra science fiction-författare förutom Le Guin.

Han har en gedigen yrkesbakgrund för att kunna värdera en skribent. Och han är en av Sveriges kunnigaste och mest aktiva science fiction-kännare.

Det var i den världen han först träffade Stieg Larsson 1972.

– Vi sågs första gången på SF-konferensen SF•72 i Stockholm, berättar han.

Under cirka tio år umgicks de i sf-kretsar. Under dessa år läste John-Henri Holmberg allt Stieg Larsson skrev. Och Stieg Larsson skrev mycket i sf-miljön. Han gav ut två egna fanzine i ett 15-tal nummer, han var redaktör för Skandinaviska förenings för SF i Stockholms medlemstidning under ett år i slutet av 1970-talet.

– Den här världen var liten och var egentligen som en stor sällskapsförening. Vi var kanske 250 stycken i hela Sverige och det fanns kanske ett 40-tal fanzine varav de flesta kanske hade en läsekrets på bara 50-60 personer.

Alla som skrev sf-fanzines läste och skrev i varandras tidningar enligt John-Henri Holmberg.

Under de här åren blev de två också vänner och umgicks, sedan Stieg Larsson flyttat till Stockholm 1977 väldigt ofta, enligt John-Henri Holmberg.

Senare, när Stieg Larsson arbetade på TT, var korrespondent för den brittiska antifascistiska tidningen Searchlight och under åren med tidningarna Svartvitt och Expo, läste John-Henri Holmbergs många av hans texter. Även sedan John-Henri Holmberg flyttat ner till Höganäs i slutet av 1980-talet.

– Vi fortsatte hålla kontakten och vi sågs då och då. På bokmässan i Göteborg, i Skåne och Stockholm. Kanske ett par gånger om året. Men han skickade många av de featureartiklar han skrev för TT. Han skrev bland annat krönikor om deckare.

John-Henri Holmberg fick också nummer av Svart-Vitt, föregångaren till tidningen Expo som Stieg Larsson startade, och Expo plus de flesta av Stieg Larssons böcker.

– Sista gången jag såg honom i livet var i månadsskiftet juli-augusti 2004. Han och Eva Gabrielsson var hemma hos mig i Viken. Avtalet var precis klart med Norstedts.

John-Henri Holmberg hade fått de två första Millenium-böckerna i manus som pdf-filer och den tredje som textfil. De diskuterade texterna både vid besöket och på telefon och e-post.

– Att han inte skulle ha skrivit Milleniumböckerna själv är, såvitt jag kan se, rent nonsens. Redan i sf-fanzinen i början av 70-talet skrev han hyggligt.

– Förstå mig rätt, fortsätter John-Henri Holmberg. Han uttryckte sig i huvudsak väl utan att vara en stilist. Det var en schysst vardagsprosa och han lärde sig stegvis att skriva bättre. Men hur många stilister finns det inom den svenska skönlitteraturen? Eller inom deckarvärlden?

Stieg Larsson kunde, enligt John-Henri Holmberg, till exempel ha ordval som bröt tonen i texten, syftningsfel någon gång och en del stavfel som alla författare har.

– Det är inte stilistiken som präglar Stiegs böcker. De präglas av en oerhörd omsorg om framför allt intriger och en genomförd metaforik som ger dem flera nivåer. Till exempel ideologi som främst gestaltas genom handling vilket jag tror Stieg tyckte var viktigt.

– Författare som till exempel Virginia Woolf och Nabokov skriver underbart bra. De flesta författare gör inte det. De flesta är språkligt indifferenta. För dem handlar det mer om vad de berättar.

Han jämför med de två amerikanska regissörerna Tarantino och Cronenberg.

– Tarantino har den perfekta ytan. Varenda bild är perfekt. Å andra sidan har du Cronenberg. Ytan är inte lika perfekt men historierna är mycket djupare. Tarantinos filmer ser man och är djupt imponerade av men man minns inte särskilt mycket som är värt att fundera över. Chronenbergs filmer kommer jag ihåg.

Det har framkastas påståenden som att Eva Gabrielsson skulle ha skrivit betydande delar av eller hela Milleniumtriologin. Kan du se det?

– Nej, absolut inte. Hela den frågeställningen är befängd. Det finns ingenting i böckerna som tyder på att Stieg inte skulle ha skrivit dem, och varken Stieg eller Eva har någonsin sagt eller antytt att någon annan än Stieg skulle ha varit inblandad i själva skrivandet. Stieg skrev bra för att vara en svensk journalist. Och det finns bara ett par deckarförfattare som skriver bättre; Henning Mankell och Arne Dahl – de skriver riktigt bra. Till exempel Roslund och Hellström, Leif G W Persson och Stieg skriver okej. De kan uttrycka sig väl nog.

John-Henri Holmberg har, för SvB:s räkning, närläst de fyra första sidorna i tredje delen av Milleniumtriologin och jämfört Stieg Larssons eget manus med den redigerade bokversionen.

– På dessa sidor finns någonstans runt 100 ändringar. Det är den typ av ändringar man bör göra i ett sådant utkast. Onödiga upprepningar, felstavningar, ibland något felaktigt ordval. Men också en mening som är struken som jag upplever som någon slags censur.

Det här är ett ändringsarbete på en helt normal nivå enligt John-Henri Holmberg.

– En ganska normal mängd. Jag har gett ut många böcker som det gjort mer i. Jag gav till exempel ut flera böcker av en lundensisk kriminolog som jag tyckte var underbart bra. Han hade ett eget synsätt och en egen berättarstil men han kunde inte skriva. Där var det två-tre ändringar i varje mening.

Ett annat exempel är Patricia Cornwall debutroman, Postmortem, som tog två och ett halvt år att redigera för Mysterious Press i USA.

– Den skrevs om fullständigt av förlaget, säger John-Henri Holmberg

Han tror heller inte att böckerna var helt färdiga när Stieg Larsson dog. Där fanns till exempel utrymme för åtminstone en omskrivning om man tittar på hänvisningar i texten.

–Under perioden maj-oktober 2004 hade vi mycket kontakt. Han ville ha synpunkter på böckerna, när de skulle utkomma. Jag tyckte att han utvecklades bok för bok. Tvåan var bättre än ettan. Jag föreslog att han skulle arbeta om ettan och korta inledningskapitlen en del men jag tror inte att han hann det. Om han nu alls höll med om att det hade behövts, vilket jag är långt ifrån säker på.

Se även Lasse Winklers blogginlägg: Idiotiskt DN!

Läs också den enda intervjun med Stieg Larsson.

Läs också Eva Gabrielssons artikel om Stieg Larssons författarskap i deckartidskriften Jury 07-01.