Tillbaka

Två sköna förlorare jagar ett förlag

2005-06-16
av Lars Schmidt
Kan man driva ett förlag i 25 år utan att förekomma i tidningarna? Kan man vägra att prata med pressen till och med när förlagets författare fått Nobelpriset i litteratur? Bakhåll i Lund kan. Men inte länge till

Det började med att jag letade efter Leonard Cohens Sköna förlorare. Norstedts hade gett ut den på 1970-talet, men den gick inte att hitta längre. En vän påstod att han köpt den i nyutgåva för några år sedan. Med boken fick man en cd-skiva. Förlaget hette Bakhåll. Jag kollade på nätet. Bakhåll hade en fantastisk utgivning. Världslitteraturens klassiker trängdes med udda figurer som med åren fått kultstatus. Baudelaire, Arthur Conan Doyle, Dostojevskij, Allen Ginsberg, Boris Vian, J D Salinger, H G Wells. Ett 70-tal namn, inklusive några för mig okända svenska. Där fanns också Sture Dahlström, särskilt Sture Dahlström. Bakhåll drev Sture Dahlström-sällskapet och gav ut det mesta av hans produktion. Det visade sig att jag sedan gammalt hade ett antal Bakhålltitlar utan att ha tänkt närmare på förlaget. Men hur skulle jag komma över Sköna förlorare? Jag letade efter ett telefonnummer att ringa, men hittade bara ett faxnummer. Jag ringde nummerupplysningen. Bakhåll? - Nej, vi har ingen abonnent med det namnet. Jag gick igenom Den svenska bokbranschen. Inget förlag med namnet Bakhåll. Jag loggade in på PRV:s Bolagsbyrå. Inga träffar. Jag tog en ny omgång med nummerupplysningen. Gav dem det faxnummer Bakhåll angav på sin hemsida. Vem hade numret? - Novapress AB i Lund. Fanns det något telefonnummer registrerat på Novapress? Jag fick två nummer. På det första var det inget svar. Det andra gick till en mobiltelefon. - Detta är mitt privata mobilnummer. Jag sitter i möte, ring i eftermiddag, svarade en man. Han la på, för att sedan stänga av telefonen. Ny sökning på Bolagsbyrån. Novapress AB ägdes av bröderna Örjan och Krister Gerhardsson. Jag tryckte ut lite årsredovisningar och adressen. I augusti förra året var jag på ett jobb i Malmö. På hemvägen stannade jag till i Lund. Stoppade väskan i ett förvaringskåp på stationen och gick ut för att leta efter Novapress. Adressen var Fabriksgatan 2. Den låg på andra sidan spåren, var rätt lång och dåligt numrerad. Jag gick in på ett tryckeri mittemot en bensinmack. Novapress hade de aldrig hört talas om. Längre ner på gatan låg Medborgarskolan i en dyster fabriksbyggnad klädd i smutsgul plåt. Där var ingen. En cykelverkstad låg runt hörnet. En vänlig man rådde mig att söka närmare gummiverkstaden på andra sidan huset. Inget napp där heller och på reparationsverkstaden för hushållsmaskiner var det lunchstängt. Ett tåg dundrade förbi. Inkörd i en bred port på andra sidan gården stod en röd liten gaffeltruck. Jag gick fram för att titta, på väggen stod en skylt: Novapress. Jag gick uppför den ödsliga trappan av betong. En lång korridor bredde ut sig på första våningen. En bit in till vänster fanns en ensam röd dörr. Jag knackade. Den öppnades tveksamt av en man i 40-årsåldern med lockigt hår och en smula utstående tänder. - Jag är imponerad. Det tog 24 år innan någon tog sig hit, sa han och backade några steg och släppte in mig. Sen teg han. Eller rättare, han sa inget som gick att använda. Eller som jag fick använda. Där stod vi och tittade på de två gamla tryckpressarna som numera bara användes till att trycka utskick på. Överallt låg böcker, cd-skivor och kartonger. En diskho stod i ett hörn, bredvid ett bord med en radio, en grammofon och en LP-skiva med The Jam. Men förläggare Krister Gerhardsson ville inte vara med i tidningen. Det ville inte hans bror och förlagets grundare Örjan Gerhardsson heller. Jag gick igen. Allt det här berättade jag för två kollegor. Plus det jag hört av förläggaren Jonas Ellerström: att Bakhåll inte släppte in journalisterna ens den gången Naguib Mahfouz fick Nobelpriset och Bakhåll var det enda förlag som gav ut honom i hela Sverige. Bakhåll är verkligen underground, sa jag till mina kollegor. - Äh, sa den ene. Han var lite sur för han hade en gång skickat ett manus till Bakhåll. De hade aldrig ens hört av sig. - Det är väl inte underground att bara ge ut gammal kult och säker före detta avantgarde, sa han. Det är en ren safety-utgivning. Nio månader senare, en tidig morgon i maj, har jag en dröm. Jag står i en bokhandel i Lund. En man i skägg och för korta byxor blandar sig i samtalet jag för med bokhandlaren. - Bröderna fanns sannolikt med i kretsen kring Ekeby gård, säger mannen. Han pratar om Bakhåll och Örjan och Krister Gerhardsson. Det mannen säger är helt snurrigt, det inser jag när jag vaknar. Men jag tar åter tåget till Lund. Bröderna ska fram i ljuset. Och den här gången ska det ske med hjälp av varenda människa i Lund som har med böcker att göra. Redan från stationen ser jag Lunds Bok & Papper. Bakhåll? frågar jag. - Jag är just på väg dit för att hämta en bok, säger Torben Löfberg. Det är Rilkes Malte Laurids Brigges anteckningar. En bok som Bakhåll just gett ut i nyöversättning. Ingen storsäljare, förstås, men Torben får en och annan beställning på Bakhålls böcker. Och han brukar ha en hylla med Sture Dahlström. I övrigt har han rätt dålig koll på bröderna Gerhardsson. Jag går Klostergatan förbi Åkarps Antikvariat. Vad vet du om Bakhåll? frågar jag Pierre Dethorey. - Jag köper böcker av dem, många studenter frågar efter dem. Och de tryckte våra kataloger på den tiden vi tryckte sådana. Mycket mer blir inte sagt. Pierre Dethorey gillar både bröderna och förlaget, vet väl som alla andra att de inte gillar journalister. På sin hemsida skriver Bakhållbröderna att deras tillbakadragna hållning nog kan verka omodern, "men i själva verket är vi nog före vår tid. Framöver kommer gissningsvis dagsmedierna att växa ännu mer i ekonomisk styrka och utsändningskraft och samtidigt förflackas ännu mer i sitt innehåll, tv-program och tidningar kommer att bli om möjligt ännu dummare och tommare i sin jakt på slötittare och slöläsare." Jag köper en liten glasburk med "originalbokdamm" för 20 kronor på Åkarps Antikvariat och går till bokhandeln Arken vid domkyrkan. Där gör jag ett fynd. Bland den övriga teologiska litteraturen står Evangeliernas förhistoria och Kristi uppståndelse. Författare: Birger Gerhardsson. Förlag: Novapress. En bergsget finner alltid sin stig, säger bröderna Gerhardsson någonstans. Jag hittar inte stället längre. Kanske är det också från drömmen? Men Birger måste vara brödernas pappa. På Antikvariat Läslustan på Kattesund 6 står tre hyllor vikta för varsitt förlag. Atlantis, Historiska Media och Bakhåll. Bakhålls hylla är nyast. Det var Örjan Gerhardsson som kom förbi butiken och såg att Atlantis och Historiska Media hade varsin hylla. Det ville han också ha. - Det tog inte två timmar, sedan var han tillbaka med skylten! säger Agneta Persson. Läslustan säljer rätt hyggligt av Bakhålls titlar, främst Sture Dahlström, Kafka och Dostojevskij. Men farten är inte så hög, säger sonen Mikael. - Man får ju inte direkt känslan av att de är några kommersialister. Men de lägger ner ett gediget arbete. Det är en kul utgivning. Man känner att man åker bakåt i tiden när man kommer upp på förlaget. Idealistkänslan. Det är häftigt. Det kan ju vara den sista utposten. Mikael känner inte bröderna så väl, har egentligen inte mycket mer att berätta om dem. Det regnar och blåser, jag misströstar över en pizza och ett glas rött och sover oroligt. I gryningstimman ligger jag och funderar över Kärntruppen. Bakhåll driver en bokklubb som heter så. Den är helt avgörande för förlaget. Antalet medlemmar vet bara Krister och Örjan. Jag hör uppgifter på allt från 2 000 till över 4 000. Könsfördelningen är förmodligen skev, det finns en nördighet över hela upplägget som brukar tilltala främst yngre män. En gång i månaden kommer ett nytt utskick, den som inte vill ha bokpaketet måste på vanligt vis själv stoppa det. Men intresset är stort. Också här går uppgifterna isär, men förmodligen ligger en snittupplaga på varje ny bok på minst 500 exemplar. För Bakhåll är detta en bas att bygga på. Att vara med i Kärntruppen - och att köpa böckerna och skivorna - blir en lojalitetshandling. Kärntruppens medlemmar ställer upp på idén om att sky medierna och vända det brusande kapitalistiska samhället ryggen. Den lusten finns hos ständigt nya generationer, människor som drömmer om tider när Jack Kerouac och Allen Ginsberg härskade. Bröderna utnyttjar skickligt sitt och förlagets utanförskap. De skriver på hemsidan: "Bakhåll är ’underground’ - inte bara i betydelsen att vår utgivning rymmer en hel del upprorisk litteratur, dada, beat, anarki, o s v, utan också i betydelsen att vi håller oss utanför den traditionella kulturruljangsen, vi bemödar oss inte om att få in en fot i stordagsmedia och tv..." En läsare undrar i ett inlägg varför förlaget heter Bakhåll. Svaret är långt: "Det handlar om ett Bakhåll på invanda föreställningar om litteratur, vi gör tvärtom, bak-och-fram & upp-och-ner, vi gör det oväntade, vi dyker upp från ingenstans, vi dväljs i underjorden och syns sällan till, vi verkar i skymundan, vi arbetar seriöst men bryr oss inte om äran..." Nästa morgon ringer jag Johan Laserna på förlaget Umbra Solis. Ett långskott som träffar i prick. Umbra Solis existerar inte längre, berättar Johan. I stället driver han och hans hustru Rebecca Svensk Bokform som hjälper andra förlag att producera böcker. Johan älskar Bakhåll och det som bröderna Gerhardsson gör. Han kallar dem "hjältarna". - Det är fantastiskt hur de har inrättat sin egen värld, hur de bara kör år ut och år in. De har hittat ett tonfall, ett uttryck för sina personligheter. Gillar man det, så är man med på allt de ger ut. Så pratar han om deras utskick, hur de i en tecknad serie beskrivit förlaget och sig själva. En undre värld man når på andra sidan ett brunnslock, en avancerad teknisk produktion i mörkret. Så hejdar han sig. - Har de verkligen gått med på en intervju? Njaa, svarar jag. Vi får se. Jag frågar Johan Laserna om detta med äran. Saknar bröderna äregirighet? - Nja, det vet jag inte. Man kan inte utesluta äregirighet. De är ju hjältar i sin grupp. Han berättar hur de stöttar och uppmuntrar andra att ge ut böcker. Delar med sig av råd och tips. Så börjar han skratta och levererar en godbit: - Vi var med i samma skytteförening när vi var unga, Lunds Skyttegille. Jag var kanske 13, vi sköt luftgevär och mausergevär. Deras bror Torbjörn var också med. Fotografen kommer irrande i sin Ford. Nu är vi två och far till Universitetsbiblioteket. En trappa ner i tidningsavdelningen ligger dammet decimetertjockt på vaktmästarnas axlar. Vi slår i böcker och register på jakt efter den 13 oktober 1988, när egyptiern Naguib Mahfouz fick Nobelpriset i litteratur. Vi vevar i mikrofilmerna till dagen efter, fredagen den 14 oktober. Det visar sig att när pristagaren tillkännagetts utbröt en vild jakt på översättningar. Rabén & Sjögren hade sju år tidigare gett ut Midaqq-gränden. Men där fanns inte ett exemplar kvar. I stället toppade Sydsvenska Dagbladet med "Nobelfest på Lundaförlag". Artikeln visar sig handla om det purfärska Alhambra där Hesham Bahari och hans hustru Astrid Ericson Bahari står i färd med att översätta och ge ut Naguib Mahfouz. Långt ner i artikeln kommer det verkligt intressanta: året före har Ericson Bahari översatt Mahfouz Sorl över Nilen. Utgiven av Bakhåll. "Det är ett litet enmansförlag som drivs av eldsjälen Örjan Gerhardsson", skriver Sydsvenskan. Längre kom inte reportern. På bilden syns Hesham med stor scarf om halsen, talande i telefon. Astrid lyfter upp en liten bebis ur vaggan. Jag ringer Hesham. - Jag hade skickat Örjan översättningen, och han tog den. Och en av Adonis, Den förälskade stenens tid. Han gav ut min första roman också, Kyss marken med pannan, som hade refuserats av alla andra förlag. De sålde rätt bra alla tre. På den repiga mikrofilmen från Kvällsposten beskriver reportern pressens fåfänga försök att få en kommentar från Bakhåll. "När vi knackar på är det enda resultatet att bandspelaren med popmusik vrids upp", skriver reportern. Dagens Nyheter gör det bästa jobbet. Förstasidan har rubriken "Förlaget som inte vill bli berömt". Reportern Åke Ringberg har slitit för att få fram alla fakta som går om Bakhåll och Örjan Gerhardsson. Enligt Ringberg går han redan under namnet "förlagsvärldens Greta Garbo". På en klassiskt arrangerad bild syns Anita Linde från Boklådan trycka ett pekfinger mot förlagets dörrklocka. Som i alla bokhandlar hade man på Boklådan i Lund samlats runt radion klockan ett för att höra när dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén tillkännagav pristagaren. Naguib Mahfouz? Man slog snabbt i katalogen och Anita Linde och en kollega kastade sig i en taxi för att fara upp till Bakhåll och hämta vad som gick. - Det var en adress i Norra Fäladen någonstans, vi irrade runt mellan huskropparna och letade, säger hon. Väl nere i mörkret i den källargång bakom ICA Foodman där Bakhåll höll till fann de journalistkåren. Anförda av Sveriges Radios reporter som myndigt ropade: Detta är Ekot - öppna dörren! Anita Linde lyfter ner katten Miserere från bordet och brister ut i ett gapskratt. - Där stod den samlade pressen och kom inte in och ljuset slocknade i ett så man fick trycka på lysknappen! Hon blev intervjuad framför den stängda dörren, och det var hon som kläckte idén om Bakhåll som "förlagsvärldens Greta Garbo". Än i dag imponeras hon av Bakhålls konsekvens och ovilja att visa sig. Särskilt numera när alla ska vara linslusar. Så skrattar hon igen. - När vi så småningom gav upp och kom tillbaka till affären, då ringde det på telefonen. "Det är Örjan Gerhardsson. Hur många ex vill ni köpa?" I artiklarna från den där dagen talas det om "vänner som meddelar att bröderna inte ställer upp". Jonas Ellerström var en av dem. Han tryckte sina böcker hos Bakhåll från tidigt 1980-tal och framåt. Höll kostnaderna nere genom att själv vara på tryckeriet och hjälpa till. Han känner bröderna väl, Örjan först och med tiden Krister. Men han är lojal mot deras tystnadslöfte. - Var det ett trick? kan man fråga sig. Men det var det inte. Utan det är en fråga om att benhårt, att med något gränsande till obstinat dumhet, hävda sin integritet. Jonas berättar om glädjen han kände när han först kom till Bakhåll. Lukten av trycksvärta, känslan av pappret, hantverksglädjen och "den energiska gör det själv-känslan". - Man gnäller inte över kulturpolitiken, utan man gör böcker för att det är roligt. Han blottlägger en bakgrundsskärva; berättar om "en person som skaffar en tryckpress, ställer upp den i föräldrarnas kallgarage och håller på att dö av gaserna". Man hör att det är en tid och en hållning han håller högt. En era när allt var möjligt. Och den känslan ger Bakhåll honom ännu. - De är guld värda! säger han. Sedan tiger han. Missmodig plockar jag fram Arthur Conan Doyles De fyras tecken. Det knastrar mjukt när jag slår upp den. Trådbunden och tryckt i Ungern. På fint papper som inte ska gulna. Serien med Kafkas samlade verk - romaner, noveller, utkast, dagböcker, brev - är ännu stilfullare. Det är böcker som ska hålla. Bakhåll rear aldrig sina böcker, backlisten upptar säkert 100 titlar. Enligt årsredovisningarna på PRV:s Bolagsbyrå omsätter de mellan två och en halv och tre miljoner kronor per år och går med vinst. Men siffror säger så lite om vad som bär upp ett företag. Bakhåll ger inte bara ut böcker, förlaget startade med en LP-skiva 1980 och ger fortfarande ut udda inspelningar under samlingsnamnet Sound Archive. Varje cd kommer i en liten vacker plåtask, som ensam förmodligen kostar mer att producera än en vanlig cd. Där kan man höra Fridolf Rhudin, en radioinspelning av Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman eller höra Orson Welles i den legendariska radiodramatiseringen av H G Wells Världarnas krig från 1938. I december 1997 blev Bakhåll världsberömt. Örjan Gerhardsson hade varit i New York och träffat Yoko Ono. Med sig hem hade han John Lennons bok A Spaniard In The Works. Den gavs ut ihop med en bonusskiva som innehöll outgivna Lennonsånger. 5 000 exemplar sålde slut på tre timmar. Tusentals beställningar från hela världen bombarderade förlaget. Det var egentligen bara att starta pressarna igen. Men någonting var oklart. Hade Yoko Ono verkligen gett Örjan Gerhardsson rätt att ge ut sångerna? I amerikanska tidningar gav Yoko Ono motstridiga besked. Jurister hörde av sig. Till de följande upplagorna av boken följde inte cd:n med. De 5 000 med ett originalexemplar av Lennons Dylanparodi Lord, Take this make up off me kan skatta sig lyckliga. Kylslagna sitter vi vid Stortorget och tar en öl. - Men bara en, för annars blir jag för sömnig, säger Bengt Samuelson. Han har översatt Vladimir Majakovskij Ett moln i byxor åt Bakhåll. Till boken hör en cd-skiva där Majakovskij själv läser. - Men man hör ingenting av vad han säger, det låter bara huuhuöhuö! säger Bengt och skrattar. Efter Majakovskij satte han tänderna i Dostojevskij, först en nyöversättning av Spelaren sedan Dubbelgångaren. Snart kommer Anteckningar från det döda huset. - Tempot är rätt högt, säger Bengt. Samtidigt har han andra uppdrag vid sidan av. - Det måste jag ha för att leva. Men Bakhålls böcker är roliga att göra eftersom de är betydelsefulla, sådana som bör finnas i ett inte alltför bedagat skick. I Bengts plan ingår att Bakhåll också ska ge ut Vita nätter. - Örjan tycker att den är lite för liten, men jag ska övertala honom. Han kan få den gratis, jag tror att han kommer att ta den! På kvällen ringer jag den tredje brodern, Torbjörn Gerhardsson. Han är ofantligt avvisande. - Ring dem i stället, upprepar han väl medveten om att de aldrig kommer att svara. Lunds Skyttegille! ropar jag halvt desperat. Jag hör hur han undrar om jag är riktigt klok. - Nu bränns maten. Hej då, säger han avmätt. Klick. Jag läser lite ur Bogsera mej till refugen! av Dekius Lack i stället. Det är en lundaskildring om ett grabbgäng som drar runt och småtjatar, dricker öl och misslyckas med storstilade projekt. Den slutar lyckligt. Dekius Lack har gett ut böcker på Bakhåll i snabbt tempo i över 15 år. Senast tre deckare om kriminalkommissarie Robert Wall, före detta punkare. Alla tre bär Krister Gerhardssons bild på omslaget. Det är han som är Dekius Lack. Örjan Gerhardsson har också en pseudonym: Peter Glas. Hans produktion var som mest intensiv under 1980-talet. Numera skriver han mest förord och bakgrundstexter till böcker. Hans första roman, Värk från 1983, handlar om den lille förläggaren och den oändliga kärleken till tryckpressen. 1987 finns Örjan på bild på Boken av Glas, en roman med multipla slut. Han finns också på bild på Bakhålls nyutgåva av den första skivan: Bostonvärk från 1980. Bostonvärk är något man får av för mycket mos med (boston-)gurka. Enligt förlagstexten spelar bandet "rock/blues med surrealistiska texter i punkens anda". Nästa morgon kör vi den i Fordens cd-spelare. Det låter för jävligt. - Är det på skoj eller på allvar? frågar fotografen. Först i ett livespår från legendariska Galleri S:t Petri blir det fart på sångaren och lite ös i gitarren. Livet rinner ut genom varselljusen, ropar Örjan Gerhardsson. Det är han som är Bostonvärks sångare och låtskrivare. Jag ringer pappa Birger, professor emeritus i Nya Testamentets exegetik. Rösten är glasklar, en svagt norrländsk anstrykning. Gävle? - Mina söner ställer inte upp för någon, säger han glatt. Jag måste visa samma hemska anda. Jag klämmer honom på lite information om hans eget skrivande, cirklar kring frågan om hemlighetsmakeriet. Det visar sig att Birger också vägrat intervjuer i hela sitt liv, utom i rena sakfrågor. - Det tycks gå i arv. Det är väl något slags hypertrofierat integritetsbehov vi har. Förlåt? Men han bara skrattar. - Har du att göra med omöjliga människor, så blir det som det blir! Jag återvänder till Fabriksgatan 2. Det ösregnar. Jag känner mig frusen. Ska vi vänta lite? De kanske är på lunch? Är det inte bättre i eftermiddag? Vi blir blöta. Fotografen tröttnar. - Det är en vinn-vinn situation, säger han och vill inte diskutera hur det ska stavas. - Blir det ett nej, så fortsätter vi som förut och går de andra kanalerna. Blir det ett ja - så får du ju din intervju! Vi går in genom porten och uppför den kalla trappan. Jag knackar försiktigt på den blanka dörren och trycker ner handtaget. Krister Gerhardsson känner igen mig direkt. Bakom honom står storebror Örjan, lite kortare men med samma runda ansikte som på Bostonvärks omslag. Vi tar i hand. Bröderna visar ingen irritation, de bara ler och skakar på huvudet. Oavlåtligt vänliga och trevliga, men istadiga som åsnor. Krister i rutig skjorta och längre hår än sist, Örjan i jacka och begynnande flint. Allmänintresset, säger jag. - Nej. Branschintresset. - Nej. Egenintresset. - Nej. Anständigheten. - Nej. Snälla, rara! - Nej. Jag svettas, fotografen svettas. Örjan och Krister svettas också men är väldigt nöjda med att jag inte antecknar och att kameran är tyst. Vi håller på i 37 minuter. Krister skramlar med en nyckelknippa. Nu ska vi gå. Han ska låsa. Så säger Örjan det längsta som blir sagt: - Har man som idé att inte ställa upp, så kan man inte ställa upp för att förklara varför man inte ställer upp

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.