Tid för ­eftertanke

Tove Leffler om terrordåden i Paris och konsekvenserna.

Publicerad

I skrivande stund har det bara gått tre dagar sedan terrordåden i Paris fredagen den 13 november. Så ofattbart vidrigt, så fruktansvärt grymt och så meningslöst. De första reaktionerna från Frankrike var att nu är det krig, och landet svarade med att utföra en massiv bombattack mot ett av IS huvudsäten.

   Men våld bekämpas inte med våld. Krig bekämpas inte med krig och hat föder bara ännu mer hat.

   DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skrev dagen efter dåden att ”den civiliserade världen måste gemensamt samla sig mot barbariet”. Sådana här gärningar riskerar att skapa ännu större motsättningar mellan ”vi och dem”, vilket också är deras syfte. Dåden kommer med största sannolikhet att påverka även Sverige, tongångar och redan starka rasistiska strömningar. I ett sådant läge är det ännu viktigare att visa att vi är ett folk – oavsett hudfärg, nationalitet eller religiös tillhörighet.

   Där har även bokbranschen en roll. Vad kan vi göra? Upplysa, precis som vi har gjort i 150 år. Men det handlar också om att inkludera, att visa att förmågan att arbeta med och älska litteratur inte heller handlar om nationalitet, religionstillhörighet eller etnicitet. 

   I vårt Fokus i det här numret följer reportern Klas Ekman Augustprisjuryns arbete, från att den får de allra första titlarna till att de sex nominerade presenteras. Några av jurymedlemmarna nämner sammansättningen och säger att det är roligt att gruppen är så heterogen, medan andra betonar att grupperna, som består av exempelvis litteraturvetare, bibliotekarier och bokhandlare, faktiskt inte är särskilt blandade.

   Det senare stämmer.

   I våras undersökte SvB bakgrunden bland dem som jobbar i förlagsbranschen. Endast 5 procent av de anställda har utländsk bakgrund (jämfört med 21 procent av Sveriges befolkning). I reportaget var de som uttalade sig eniga – något måste göras för att branschen ska fortsätta att vara relevant för sina läsare. På samma sätt tror jag att det kan vara viktigt för Augustpriset att se över sina jurygrupper. Förstå mig rätt, jag tycker att Augustpriset är bra, jag tycker att urvalet håller hög litterär kvalitet och speglar den breda utgivning som finns. Men jag är också vit och medelklass – kanske missar vi saker?

   Dessutom handlar det om att alla i vårt samhälle ska känna sig delaktiga – även i litteraturvärlden.

   För det är just exkludering och känslan av att inte höra till och att inte få vara med som är den bästa grogrunden för ett splittrat samhälle. Och där har vi alla ett ansvar. Inget land, ingen person, kan bekämpa terrorism ensam. Men vi kan alla göra något litet för att inte odla en grund för hat och rädsla. 

Powered by Labrador CMS