Kristina Kumlin

Tänk att jag, en avdankad supermodell kan nu kalla mig för publicerad författare.

Det är helt o…troligt.

Jag tror fortfarande att min familj har svårt att riktigt förstå vad som hänt och väntar nog på beviset när boken satts på pränt. Jag var ju den söta i familjen. Jag skulle ju bara vara tyst.

När jag var 9 år gammal undrade jag vad jag ville bli när jag blev stor.

Ordet författare kom kraftfullt in till mitt medvetande och jag förstod ingenting. Jag skakade på huvudet som om att universum hade spått fel. Jag var ju helt ointresserad av att läsa och när jag läste något så somnade jag efter ett halvt blad. Bokstäverna blandades ihop till en grå smörja och så blev det svart och så vaknade jag upp några minuter senare.

Kanske vågar jag kalla det idag för en mindre dyslexi.

Nej, intresset av svarta bokstäver på ett vitt blad var inte för mig och jag valde istället för att titta på alla snygga skådespelare i blask tidningarna som mamma alltid såg till att köpa och i hemlighet drömde jag mig bort till Hollywood där alla vackra människor tydligen bodde.

Ok.. då förstår jag helt plötsligt. Universums andra ledtråd till mig då, var att skicka mig lite senare till den internationella jetset världen där alla snygga människor bodde för att sedan skriva om det 2 decennier senare.

Varför kan man fråga? Som om jag var en privatdetektiv, en journalist, glamorös spion som fick första parket under 90 talets modevärld där modellerna var större än filmstjärnorna.

En värld som var byggd på illusion. En fascinerande värld samtidigt som den var ganska ointressant. Ett fantastiskt skyltfönster som alla ville titta in i, ta del av, men som inte riktigt hade någon substans. En tillfällig kick. En kick som får en att drömma och glömma, men bara för stunden.

Det började med att jag skrev ner alla lite ovanligare händelser som jag varit med om för att komma ihåg alla detaljer. Först på engelska för det var mitt vardagliga språk, men sedan ville jag skriva på svenska, mitt modersmål som kanske hade lite fattigare ordförråd men som fick mig att landa i vem jag är. Sedan blev det en terapi där jag fick återuppleva det jag begravt eller det som jag undermedvetet inte kunde ta till mig. Då var det inte tal om att jag skulle dela med mig av något till någon och det var nog bra för då tillät jag mig att uttrycka mig helt fritt utan censur.

Jag trodde att skrivandet handlade om kommatecken, och meningsuppbyggnader.

Något fyrkantigt som jag lärde mig i skolan, men det förstår jag nu att det inte riktigt har med det hela att göra, utan skrivandet är ju ett sätt att förmedla känslor på, att använda ord för att beskriva en bild och dela en erfarenhet, en energi.

Men det är klart… jag, den snart publicerade författaren är en debutant och jag vet absolut inte hur det kommer att kännas efter att den framtida läsaren får ta del av min inre värld.

Kommer jag känna mig naken? Blir det ett tomrum eller blir det en känsla som man känner igen när man har gett någon en fin gåva.