”Augustgalan kändes inte jättefestlig”

”Fru talman, roligast i finansutskottet, det är jag det”, sa Vänsterpartiets Ida Gabrielsson med gravallvarlig röst i en debatt i Riksdagen härom veckan. Och jag kom osökt att tänka på Augustgalan. Som ju är en fest. Men med ett program som i sin helhet inte kändes jättefestligt.

Litteraturevenemang har ett komplicerat förhållande till skojet, till lättsamheten. Eller snarare: saknar alltför ofta just det.

Under mina år på det fina och anrika förlaget hände det ofta att när en ny författare trädde in i Norstedts-borgen så drabbades hen av … andäktighet. Det fanns absolut mycket att vara stolt över i en lång historia och litterär tradition. Men man fick ofta hantera onödigt mycket prestationsstress på grund av detta. Eller – vilket jag tyckte var värre – de gånger jag dragit in ett ungt, spännande och nyskapande projekt, så föll det ofta ihop som en misslyckad sufflé. Om Norstedts bjudit upp till dans förväntade de sig fint, i stället för överraskande och kul. Och då blev det genast … tråkigare.

Tänder gnisslades i bänkraderna

Vad vill jag säga med detta? Det var något med Augustgalan jag kom att tänka på. Den hölls i år på Dramaten, och absolut, lite pompa och ståt kan en Augustgala behöva. Och öppningsnumret var en underbart underhållande scen ur Liv Strömquists ”Liv och död Strömquist”. Man fick också till en pangavslutning av vår förmodligen bäste och meste underhållare i författarled: Mikael Niemi. Man riktigt kände hur lättad publiken var över att få sig ett rejält gott skratt. För däremellan …

Konferenciern, en skådespelare från Dramaten som läste innantill (hm, jag trodde det var en skådisgrej att man hade lätt att lära in text …) som underströk att han faktiskt var en bokläsare, ja redan från barnsben, för det är viktigt att läsa. Och sen ett mycket välskrivet Tal till Litteraturen. Så fick ”Kulturministern” bräka på i en kvart om hur betydelsefullt det är med ungas läsning och alla insatser som regeringen gör för att stödja det. Man riktigt hörde hur det gnisslades tänder i bänkraderna. ”Håll klaffen och ge oss mera pengar bara!”

Och däremellan presenterades de nominerade titlarna i Power Point-visningar. Ursäkta, men de flesta av oss – eller är det bara jag? – har utvecklat en svår allergi mot Power Points. Det visades alltså bildspel av samtliga nominerade titlar, där varje nomineringstext lästes upp av en speakerröst (18 stycken!). Nomineringstexter gör sig helt klart inte så bra i ljud (som vi brukar säga i branschen). De hårt framvärkta texterna flöt ihop i förutsägbara plattityder. Det var inte heller så roligt.

Så nu har jag färdigställt en egen liten Power Point som jag ska skicka till Svenska förläggareföreningen med lite konstruktiv input inför planeringen av nästa års gala. Den har tre slajds och den sista kan man nynna till (melodi: Violen från Flen).

1. Hellre lite hädisk än överdrivet hövisk

2. Ett skratt förlänger livet även på den viktiga litteraturen

3. ♪♫ Ni har allt ni kan begära av det litterära
Ja allting av Parnassens fenomen
Men bjud också er publik på mera av komik
Så får ni till en god affärsidé
Ge oss bättre arrangörer av dessa bokprimörer
Bjud småvarmt från en varmare buffé
Ge oss bildning och kultur verkligt rara djur
I en skojigare kvällssoaré ♪♫

Eva Gedin är frilansande förläggare och gästkrönikör i SvB.