Två kontinenter. Två skogar med gamla stammar och två
släktleds berättande. Bland dessa kontraster har jag vuxit
upp. Sugit åt mig historierna och låtit mig sjunka ner i de
miljöer som berättats om. Tiden, som vore den så linjär som
den oftast upplevs, ökade farten och ju äldre jag blev desto
äldre blev de som mindes. Jag köpte en diktafon, eftersom
mitt eget minnes oförmåga att rymma allt var uppenbar.
Något hände här, där orden fick lagras. En bro målades upp
mellan ländernas kontraster. Formades till nya ord, meningar,
stycken, sidor. Kapitel.
Alla skrivprocesser är olika, eller en och den samma, beroende på vart man tror att orden, musiken och konsten i stort
kommer ifrån. Kanske från ett rum som vi alla delar inom
oss. Eller så skriver alla författare egentligen autofiktivt utan
att låtsas om det (den teorin kanske främst läsare erhåller, om
boken fångat dem tillräckligt väl). De inre bilderna som de
tidigare generationerna delade med sig av går hur som helst
att spåra i den text som nu är min bok. Hur den där skogsstigen såg ut i Småland på sextiotalet. Lukten av brända
eukalyptusträd under frihetskriget mellan Tanzania och
Uganda i slutet av sjuttiotalet. Karaktärerna däremot, var fast beslutna om att vara sina egna, med sina egna livsöden.
Jag har givetvis respekterat deras önskemål. Varje text har en
egen vilja och den bör alltid stå över »författarens«.
Jag trodde att det skulle räcka så, med att låta pennan
flöda mellan dessa historiska platsers olikheteter. Bland granar,
tallar och sökandet efter tro och mening. Bland krig, akaciaträd, spioneri och växande galenskap. Men icke. Nutiden pockade på mig, trots att jag hade övergett det redan i mitt
andra utkast. Karaktären Annsofi, afrosvensken som strängt
ville att även hennes historia skulle skrivas, höjde rösten.
Sa till slut till mig på skarpen.
»Okej då«, sa jag, och upprepade »varje text har en egen
vilja...« som ett mantra i huvudet, i ett försök att inte räkna
hur många fler arbetstimmar det nu skulle ta att få boken
färdig. »Dela med dig av din resa, Annsofi.«
Det gjorde hon, dessutom långt över min förväntan.
Flätade samman de två världarna med en tredje - det mellanförskap som uppstår av att vara afrosvensk. Allra mest
berättade hon om tomrummet efter att förlora ett syskon:
Om kärleken som inte längre har någonstans att ta vägen.
Skrivandet är för mig inte bara ett görande, utan ett tillstånd och ett lyssnande. Ett samtal med det som finns innanför och utanför oss själva. Oavsett vilken form skrivandet
har och oavsett genre tror jag, om turen är på ens sida, att ett
skifte kan ske. Konturerna på löven kan bli starkare. Eller
äntligen tillåta sig att suddas ut. Tystnaden bli en fröjd och en
förväntan på de ljud som komma skall.