Scott Huber

Strandsatt i New Jersey stod jag på en ödslig parkering utanför JFK Medical Center. Förtvivlad och utmattad försökte jag över telefon förklara för mamma varför jag ännu inte skickat några bilder från Guggenheim. Inne på sjukhuset låg min dåvarande pojkvän, inlagd med vad vi fruktade var en hjärntumör. Han jobbade här som au pair och jag hade djärvt tömt studentkassan för att träffa honom. Efter en vecka kom beskedet – det var en hjärninflammation. Han skickades hem till Borås, och jag återvände till Stockholm.

Denna omtumlande, förgäves resa fick en sorts epilog en månad senare när han, efter en tid av total tystnad, gjorde slut liksom i förbifarten. »Var vi ens tillsammans?« sa han och här hade man kunnat hoppas på ett dramatiskt lägga-på-luren-ögonblick av mig. Dessvärre benådade jag honom, lyssnade klart på det han sa, tackade och lät honom själv lägga på.

Ur detta föddes en villrådig känsla. Hade jag varit så uppslukad i mina egna känslor att jag förlorat förmågan att tolka omvärlden? Hur kunde jag ha missat hans olust? Kanske hade han aldrig älskat mig. Jag började misstro min egen perception – allt kunde dissekeras, analyseras, omvändas. Och ur den insikten växte bokens kärna långsamt fram.

Jag växte upp på Tranholmen utanför Stockholm. Som barn hade jag svårt att hålla fokus. Det gällde även i mitt eget berättande. Jag älskade att hålla låda, men mina tankar rusade åt alla håll. Något som fångade mitt intresse var serieböcker, där berättelsen krävde läsarens deltagande – interna ljud, effekter, en värld att försjunka i. När jag i senare tonåren på kollo hittade en seriebok under en trappa återväcktes minnena om mediet. Jag försjönk åter in.

Jag är en berättare, jag är en illustratör – därav blev jag, i brist på bättre ord, en självförvållad serieskapare.

Efter New Jersey, mitt under skrivandet av denna bok, kom ett nytt förhållande, ett nytt avvisande, en ny bristning i hjärtat. Så nytt, men ändå så repetitivt. Är jag dömd att upprepa detta straff? Hur urskiljer man sin inre sanning från den invasiva rösten av tvivel? Det är en omöjlig uppgift. Jag behöver en ledsagare, en livstolkare.

Ingen brist på tankar är en serieroman om hur jag skapade just det – ett slags rådgivare: den gula ankan. Jag tror att vi skapar konst utifrån det vi saknar. Därför gör bristfälliga människor så fantastisk konst.