Antonio Tublén

Va fan, jag provar, tänkte jag. Naiv och nyfiken. Vad har jag att förlora mer än tid och självförtroende? En grumlig idé cementerades i huvudet och snart flög fingrarna över tangentbordet. Det växte till en spänningsroman, på mitt vis. Receptet: ett par antihjältar, några liter blod, en knippe humor av kulören svart och ett »vad i helvete är det som händer?«-scenario.

Sagt och gjort. Fasiken vad kul det var. Tidigare i livet har jag regisserat och skrivit flera långfilmer. Från dansk thriller till brittisk rom-com med zombies utanför dörren. En annan film var om en försmådd gubbe som upptäcker att han kan hypnotisera med ljud och börjar experimentera med grannarna. Där ville jag utforska vad som händer om man ger någon mer makt än vad denne kan hantera. Jag kunde så klart bara ha öppnat en dagstidning och fått svaret där. I filmmanus skriver man bara platt vad som händer och vad karaktärerna säger. That’s it. Ganska fjuttigt. Nu fick jag plötsligt dyka in i skallen på mina karaktärer. Höra deras tankar, se vad de ser, lukta vad de luktar. Hur kan man inte älska det? Visst, jag var nykär i ord. Fascinerad av dessa unika tegelstenar som kan bygga världar. Få pulsen att öka, ge en tår i ögat, öppna munnen i ett skratt. En helt ny verktygslåda till ens förfogande. Men var det en bok jag hade skrivit? Det var jag inte säker på. Bara för att man kan läsa en bok, betyder det inte att man kan skriva en. Delat tvivel och hybris drog i mig. Jag hade åtminstone tagit mig från A till Ö. Men kanske hade jag ändå snappat upp något om berättande under mina år i filmbranschen. För när ett förlagskontrakt landade på bordet fick jag nypa mig i armen. Det omöjliga hade blivit möjligt, jag hade passerat nålsögat. En spekulativ dröm hade förverkligats och en ny värld hade öppnats för mig. En värld där den enda begränsningen är min fantasi, inte en film- eller tv-budget att förhålla sig till. Jag kan rollbesätta mina böcker med vilka jag vill. Behöver heller inte bry mig om fackliga avtal för mina karaktärer, de kan jobba dygnet runt och göra sina egna stunts.

Tröttnar jag på dem kan jag till och med ta livet av dem, utan repressalier. Min arbetstid väljer jag själv, när som kan jag lägga fingrarna över tangentbordet och skapa. Sväva in i en fantasi och manifestera den en bokstav i taget. En utopi för kreativiteten.

Inom kort landar min debut – spänningsromanen Antagonisten. Och fler böcker kommer. Varför? För att skriva är det mest direkta sättet att göra sin vision till verklighet. Man kan kliva in i en värld, se och höra precis vad man vill, samtidigt ge mottagaren möjligheten att bli medskapare med sin fantasi. Därför.