Anton Klepke

Lever vi i den sista tiden? Klimatets nödläge verkar ingen ta in. Sjukvården, skolorna, äldrevården, våra mest utsatta medborgare och ickemedborgare. Samhället konstruerades väl just för det här? Att vi ska kunna samarbeta, fixa saker som är större och viktigare än en själv, att det finns ett skyddsnät? Att jag, ensam, inte kan återställa våtmarkerna eller stoppa krigen. Men att vi som kollektiv, samhälle, kan åstadkomma just så stora förändringar som vår tid kräver.

Någon sa att de äldsta fornlämningarna av civilisation var skelettrester med synliga spår av livshotande skador, som hunnit läka. Med andra ord: andra människor tog hand om den skadade människan, gav den mat, gav den skydd, tills såren inte längre var livshotande. Insikten att nästa gång kan det vara jag som ligger i feberfrossa, oförmögen att överleva ensam. Den insikten är civilisation. Därefter har vi byggt hela samhällen efter den insikten. Tillsammans är vi starka, ensamma är vi chanslösa.

Men någonstans känns det som att hela samhällsidén har gått förlorad, precis när vi behövde den som mest. Idag är en tid när ingenting får kosta något alls. Där det inte finns pengar till pedagoger i skolan, personal på BB eller tid för hemtjänsten att stanna en kvart.

Det är en tid när en handfull personer äger mer än hela nationalstater. En tid när mammon blivit gud. En tid när det enda som får kosta är upprustningen av kärnvapenparaplyet och att skicka våra barn till fronterna. Är vi från vettet?

Och vad har det här att göra med skrivande, eller mig? Allt. Jag tror och hoppas att vi, någonstans innerst inne, längtar efter något annat. Är kapabla till något annat. Jag tror att soldaterna vid fronten, oavsett sida om skyttegravarna, är förmögna att känna smärtan i Emily Dickinson dikter. Jag tror att ledamöterna i styrelserummen kan minnas känslan av att gå barfota över mossan i skogarna med Astrid Lindgren. Jag tror att det är genom våra gemensamma berättelser vi kan mötas. Genom våra delade vittnesmål över vad det är att vara människa, kanske vi kan komma ihåg hur kort ögonblick vi egentligen finns till.

Någon liknade livet som ett vattenfall. Ett ögonblick när vattnet i ån slungas över kanten och delas upp i miljarder små olika vattendroppar, för att i nästa sekund slå ner och upplösas i den stilla ån igen. En liknelse, en bild i ett språk.

Om vi oftare tänkte oss själva som vattendroppar, som för någon ynka sekund separerats till individuella enheter innan vi återgår till det stora vattnet, så borde vi kunna inse galenskapen i individualismens tidsålder. 

Likbilen saknar dragkrok. Vi lämnar kvar allt här på jorden, denna ensamma rymdsten som innehåller det enda liv vi känner till i universum. Vårt rymdskepp Aniara. Och som Paul Watson skrev: "Besättningen är insekterna och alla andra arter, som kämpar för att rymdskeppet ska fungera. Och just nu dödar vi besättningen, en efter en." 

Kanske finns det en tröst i berättelserna. Vittnesmålen. Kanske finns där till och med en räddning.