”Kurvorna i statistikrapporterna är inte drivna av naturlagar”

Så var det snart dags för Bokbranschdagen. Årets händelse för alla som har ett dedikerat intresse för hur bokbranschen står och går. Och Förläggareföreningen har släppt statistikrapporter som sammanfattar försäljningskurvorna för 2024. Allt är sig likt, och samtidigt inte. På bara ett decennium ser man hur linjen för strömningstjänster skär som en raket genom graferna. 2024 var antal strömmade ex dubbelt så många som sålda fysiska ex. Hur bra vs hur dåligt det är har tvistats om. Kanske kan det sammanfattas: positivt att böcker finns tillgängliga på så många platser och i så många format som möjligt – negativt att författare och förlag tjänar för lite pengar på strömningar.

Men alla låter sig ändå nöjas. Och budskapet är ”det går bra för branschen”. Men VAD går bra? Jo, det som går bra i ljudtjänsterna. VAD går bra i ljudtjänsterna? Jo, det kommersiella: spänning, feelgood, feelbad, true stories. Och herregud så många fler titlar som ska ges ut i dessa genrer! Man öppnar sin strömningsapp och översköljs av titlar intill förväxling och förblandning lika.

Böckers digitala prestationer

Kommer ni ihåg Håkan Rudels uppmärksammade uttalande om Nobelpristagare som underpresterar i digitala tjänster? Han hade ju rätt i sak. Det var nog mer ordvalet ”underpresterar” som kändes provocerande. När började vi tala om att böckernas uppgift är att prestera?

Jerry Määttä (docent i litteraturvetenskap/-sociologi) skrev en artikel i Aftonbladet för ett par månader sedan, där han gjorde en intressant reflektion:

”Risken är att den svenska litteraturen fortsätter att klyvas itu, och att den tryckta boken reduceras till ett krympande reservat för skönandar.”

Och samtidigt konstaterade han att minst två titlar på den dåvarande ljudtopplistan var verk som avviker från det som anförs som ljudbokens ”måsten”: de innehåller många karaktärer, flera perspektiv, tidplan och ganska invecklade intriger.

Jerry Määttä misstänker att det inte är formatet i sig det är fel på, utan att det så starkt förknippas med kommersiell underhållning. Inte minst för att strömningstjänsterna marknadsför ljudboken som ett format för populärlitteratur.

”Kanske är det främst de kvalificerade läsarnas känsliga självbild, inte minst framträdande på kultursidorna, som gjort att den nya affärsmodellen inte fungerar för den smalare och kulturellt mer värdefulla litteraturen. I slutändan blir det kanske snobbismen snarare än deckarna som blir kvalitetslitteraturens dödgrävare.”

Snobbism är inte bra. Ändå oroas jag av tanken att fler bidrar till detta dödgrävande: förlagen som med näsan i ljudtjänsternas topplistor jagar ”rätt utbud” för ljudtjänsterna; den fysiska bokhandeln som inte har självförtroende nog att satsa
på … ja, låt oss benämna det ”kvalitetslitteratur”.

En gång i tiden var bokhandeln med och satsade på nya författarskap, med samma magkänsla som en förläggares. (Ni är en del som fortfarande gör det – jag vet!) Problemet idag är att de större aktörerna gör det enligt mig mest förbjudna – blickar bakåt, inte framåt. Vill ha säkra kort. Satsar på det som fungerade igår. Men det är att underskatta läsarna.

Kurvorna i statistikrapporterna är inte drivna av naturlagar. De är en effekt av ängslig prestationshets och kortsiktig riskminimering.

Sanningen är att det inte finns några säkra kort. Och läsarna vill ha förläggare och bokhandlare som tänker nytt, vågar nytt, som erbjuder något de brinner för. Trots att ingenting är säkert. Mer än en bra känsla i magtrakten. Det finns många exempel på att just magkänslan har gett fina svarta siffror i boksluten. Kanske i framtiden även för en strömningstjänst?

Håller den svenska skönlitteraturen på att klyvas itu? Det hoppas jag att vi pratar mer om på Bokbranschdagen den 10 april.