Är det fult att läsa i en app?

Kommer ni ihåg när ni lärde er att läsa? Jag gör inte det. Men jag minns hur min storasyster, som sedan barnsben drömde om att bli lärare, placerade mig och ett gäng gosedjur i en rad på golvet och försökte få oss att ljuda. Om hon lyckades eller inte, eller hur gammal jag var, det minns jag inte.

Anledningen till att jag tänker på detta är för att ett barn i min direkta närhet börjat förskoleklass och nu ska lära sig läsa. Det ljudas, men bokstäverna är dumma för de låter inte alltid likadant och ibland uttalas de inte alls.

Men snart kommer hon knäcka koden och ta del av den magiska värld det är att kunna läsa. Från att vi har läst tillsammans, där vi delat varje bokstav, är det dags att få utforska böckernas värld på egen hand.

Som förälder har jag alltid försökt läsa mycket framför henne. Ni vet, barn gör som man själv gör och inte som man säger. Och tänkt att om man sitter och läser i telefonen så uppfattar hon inte om man läser en bok eller tittar på Instagram.

Men så kom pandemin, och vi kunde inte gå till biblioteket och låna barnböcker, utan i stället laddade jag ner Bibblix, bibliotekens app för barn mellan 6–12 år. Där öppnade sig en skatt för ett LasseMaja-fan – 28 böcker som annars alltid är utlånade på bibblan. Vi läser och läser. Barnet fastnar i en Valleby-värld – blir detektiv hemma och smyger runt och letar ledtrådar överallt. Jag tipsar om appen till vänner, vissa tackar och undrar varför biblioteket inte gör mer reklam för den (kan bero på ersättningsmodeller försöker jag förklara) men får också en annan reaktion. Från många. Ett »vi läser inte på skärm med barnen«-svar. Och det kan jag förstå, det blir ofta mycket skärm ändå. Men jag tänker att det ena inte utesluter det andra, man kan ju läsa både på papper och på skärm. Och att antalet böcker som vi läser nu blir många fler, eftersom utbudet är så stort och finns ett klick bort. Mer läsning kan ju inte vara fel. Eller?

Och visst är det så att ATT vi läser är det viktigaste och inte hur. Och att olika typer av berättelser passar olika typer av format olika bra. Lex ljudboken.

Ta bara katalogen ni håller i handen nu. Det är 2021, allt är digitalt. Folk dömer ut fysiska tidningar och produkter till höger och vänster. Men en otroligt vanlig fråga jag får från läsare är: »Ni ska väl inte ta bort papperskatalogerna?«. »Då får man ingen översikt. Ta inte bort dem!«

Pappret är heligt för biblio­tekarier, kulturjournalister, recensenter och bokhandlare som använder den som arbets­redskap, men även för förläggare för att hålla koll på konkurren­terna och se trender och så vidare.

Andra gillar den digitala versionen så klart. Ett arbetsredskap som är viktigt i båda formaten kan man samman­fatta det med. Även om vi lever i en digital värld.

Och just det förresten, min syster, hon blev lärare sedan och låter hälsa att jag var en olydig elev. Det var bara gosedjuren som satt kvar i skolbänken.