En gång i tiden spelade jag fotboll och hade en tränare.
Tack vare Arvi, som coachen hette, blev jag en någorlunda okej avbytare med tanke på mina begränsade förutsättningar.
Men om han ställt samma fråga som Anna Ehring låter sina elever svara på, så hade jag nog harvat på i betydligt kortare tid än nio år.
Varför skriver du?
Den skenbart enkla frågan (som dock kan utmynna i en existentiell kris) får du alltså brottas med om du är elev hos Anna Ehring.
Hade man bytt ut skriver mot spelar så hade jag skoningslöst avslöjats som en som bara ville gå runt på stan och visa att jag var klädd i Örebro SK:s träningsoverall.
Svensk Bokhandel har förutom Anna Ehring träffat Sören Bondeson, Inger Lundin och Athena Farrokhzad. De hjälper andra att komma vidare i sitt skrivande.
Nu har du chansen att läsa om skrivcoacherna och deras tips.
Jag tror på coacher, kursledare, skrivkompisar oavsett titel – precis på samma sätt som jag tror på terapeuter, psykologer, psykiatriker och samtalspartners.
Kanske har det att göra med att jag periodvis växte upp med en författare som jag i efterhand önskar att jag frågat »Varför skriver du?«.
Hur som helst vet jag att det är omöjligt att ta över en närståendes tankar om ett manus. Eller att ta på sig någon annans skrivångest. Förmodligen är det enklare att dela ett missbruk. Men på sitt sätt ungefär lika vrickat.
Då är det bra att det finns professionell hjälp utanför familjen.
En betydande del är, precis som exempelvis rutinerade deckarräven Sören Bondeson påpekar, hårt jobb. Och att lära sig hantverket.
Han har gett ut ett tiotal böcker och nominerats till Augustpriset, men är mest känd för att ha hjälpt fram flera stjärnförfattare.
»Vilken tränare blir ledsen när det går bra för spelarna?«, säger Sören Bondeson.
Hur ska man då välja kurs, lärare eller skrivcoach?
Det känns lika omöjligt att svara på som att ge äktenskapsråd.
Man får väl prova sig fram lite. Människor är olika och fungerar olika bra ihop.
Dessutom finns det en uppsjö med personer som jobbar med att lära andra skriva. Så använd ditt sunda förnuft. Ta referenser, men tänk också på att ingen annan än du själv kan skriva din bok.
Skrivkompisar är heller inte så tokiga. Det är såväl underskattat som ekonomiskt fördelaktigt att byta text med någon man har förtroende för.
Själv ville jag inte utsätta någon jag känner för ett infall jag fick. Så jag googlade och umgicks i cyberspace med en skrivcoach och skrev ett manus om en jobbig människa som skriver ett jobbigt manus.