DEBATT: Det finns en enklare väg till barns läsning

Årets bokmässa är nu förbi, men diskussionen måste leva vidare. Ett av årets teman var Läs! Läs! Läs! Ett aktuellt tema då den minskade läsningen och bristande läsförmågan bland barn och unga har varit på tapeten länge. Det uppmärksammades senast genom regeringens mångmiljonsatsning på att genomföra Läsdelegationens förslag samt i Svenska Förläggareföreningens rapport Läsandets årsringar av Anna Nordlund och Johan Svedjedal. Men ingenstans lyfts det faktum att lärare och elever över hela landet skriker efter läromedel.  

Vi frågar oss om regeringen har glömt var majoriteten av alla människor lär sig att läsa? Redan från svenska skolans begynnelse har läromedel varit den viktigaste introduktionen till såväl läsning som skrivande som kunnande. En litteratur framtagen i syfte att lära barn läsa. Det är böcker skrivna av engagerade pedagoger, böcker som oavsett ämne är skapade för att förmedla kunskap och läsglädje.

Vi ställer oss helhjärtat bakom satsningar på skolbibliotek och projekt för att få föräldrar att läsa mer för sina barn. Men det räcker inte. Att se läsning som synonymt med skönlitteratur är att missa en viktig aspekt – den läsning som sker i klassrummet genom läromedel. Det är inte rimligt att föräldrar ska lära sina barn att läsa, när det finns en yrkeskår som är utbildad att göra just detta i klassrummet, med böcker skapade i det syftet. Böcker som eleverna kan läsa och arbeta i under skickliga lärares ögon, uppmuntran och övervakning. Med detta i åtanke undrar vi:

hur kommer det sig att läromedel inte finns med i regeringens lässatsning? 

Enligt PISA 2018 är andelen elever som menar att läsning är slöseri med tid nu 38–40 procent, en ökning med 10–11 procentenheter jämfört med 2009. Vi vet att de nordiska länderna har en lägre andel elever som tycker om att läsa än genomsnittet i EU- och OECD-länderna, och allra lägst andel i Norden har Sverige. Samtidigt visar statistik från Läromedelsföretagen att Sverige lägger minst pengar i Norden på läromedel. Detta kan inte vara en slump. Hur kan vi förvänta oss att elever ska lära sig läsa om de inte har läromedel? Och hur ska de hitta läsglädje om de inte lär sig läsa ordentligt? 

I vår rapport Rätten till kunskap uppger så få som fjorton procent av alla lärare att de kan köpa in alla de läromedel de behöver till sin undervisning. En av fem lärare kan inte ens köpa in det allra nödvändigaste. En hel yrkeskår vill alltså sätta böcker i händerna på sina elever men kan inte, eftersom det inte finns pengar. Det är klart att elever inte kan öva upp sin läsförmåga i skolan när det inte finns läromedel att läsa.

Eleverna själva har fått nog. Sveriges tre största elevorganisationer står enade bakom vår rapport. Genom sina företrädare uttrycker Sveriges elever en oro över dagens situation, där de istället för läromedel får osammanhängande utskrifter och utdrag. Eleverna vill ha läromedel och lärarna vill tillhandahålla det, men skolan ger dem inte möjligheterna.

Trots att såväl lärare som elever är målgrupp för regeringens satsning på läsning nämns inte den alarmerande bristen på läromedel i svenska skolor. Miljontals kronor ska satsas på läsning, men samtidigt låter man klassrum, skolbänkar och ryggsäckar stå utan läromedel. Det är anmärkningsvärt.

Det finns en enklare väg till barns läsning – förse skolorna med läromedel. Det är vad både elever och lärare vill. Nu saknas bara att regeringen ser det.

Per Kornhall

Ordförande Läromedelsförfattarna