Ja, vad händer med kvalitetslitteraturen? Med dess berättelser och bilder av oss själva och vår omvärld, av vår tid och demokratin, det livsviktiga berättandet?
Bra av SvB att söka få i gång en diskussion om dessa frågor, till att börja med med några utvalda förlagsröster.
Vi hör i referatet hur den litterära offentligheten smalnar av och hur det kyler kring dess ben. Jag instämmer. Men hur vidgar vi och för diskussionen vidare, om analysen, bedömningarna, strategierna och åtgärderna för den kvalitativa boken, hur allvarlig är situationen, hur se till att kvalitetslitteraturen kommer in från kylan?
Våra bokförlags berg-och-dalbana har blivit vådligare sedan de fasta bokpriserna avskaffades. Litteraturen liksom senare också skolor, vården, apoteken, boendet med mera har förpassats till marknaden.
Till och med Public service ansätts i dag.
Den stora maktförskjutningen de senaste decennierna mellan stat och kapital drog boken med sig.
Bokhandlarna tvingas stänga när det gamla kommissionsystemet upphörde och handlarna måste köpa in böckerna från förlagen. Gynnar underhållningslitteraturen, "säljarna" men inte poesin, och den så kallade smala litteraturen.
Förlagen tvingas inrätta sig mot sin egen och den internationell varumarknaden. Man köper och säljer bolag och litteratur över gränserna.
Investeringar, kapital, upplagor styr, litteraturen kommersialiseras, bokpriserna används som säljmedel. Kvalitetslitteraturen, sällan någon säljare och med en sämre lönsamhet, blir färskvaror och stannar inte länge på hyllorna om de ens köps in. Allvarligt blir det när den genomarbetade och angelägna litteraturen blir mindre åtkomlig och därmed skapar sämre möjligheter för människor att läsa den och ens få chansen att bättre förstå sig själva och vår omvärld. Kritiken nedvärderas, den litterära offentligheten liksom demokratin undergrävs. Historien talar..
Motkraften vore att verka för att de glömda bildningsidealen, en demokratins hörnsten, åter blir litteraturens bas och förutsättning i skolor och föreningsliv, att folkbildningen återupplivas och stärks. Med boken och bildningen i centrum, studiecirklarnas och folkhögskolornas motto när de ville erövra boken för underklassen.
Det civila samhällets styrka och tillgång eller brist på bildningsiver avgör litteraturens ställning – författarnas, översättarnas, och förlagens. Och politikens benägenhet att stödja den kvalitativa litteraturen.
Men frågor uppstår då och då om vad som får oss att inse bildningens djupa betydelse för kultur och litteratur, för en eftertänksam tidsanda med gott om utrymme för kulturen och boken varhelst människor kan mötas för att utbyta tankar om livets väsentligheter, som i studiecirkeln, på skolorna, universiteten, inom folkbildningen och hemma-hos. Ansikte och tanke möter varandra.
Eller får oss att undra varför i stället pengarna, ägandet och avkastningens tillväxt alltmer tar över bokutgivningen och styr vad vi får läsa. Trots nystartade ofta ideella småförlags insatser med sina skakiga förutsättningar ser vi hur mediekoncerner ersätter boken med on-lines, med skärmar och ljud som gör oss virtuella, till främlingar för oss själva och andra - om de inte ses som praktiska verktyg. Berättelser görs lättillgängliga, utarmas och tränger undan mötet mellan människor och vår möjlighet att bli till. Samtalet, förståelsen och demokratin kläms, snabbt eller långsamt, åt och ut. Svårare blir det att åkalla devisen "Tänk globalt handla lokalt".
I slutändan tappas grundfrågan bort: vad det innebär att vara människa här och nu, och där med den andre, nu och då. Kärnan i kvalitetslitteraturen.
Vi ska prata med varandra sägs det flera gånger i SvB:s referat. Ja bra, men vi får ge oss tid att göra det förbehållslöst om vi ska finna svaren på frågorna om bildningens utarmning. Och diskutera de krafter som styr teknikutvecklingen, tillväxten och kapitalet. Om hur maktens förskjutningar såväl i de små som i de stora sammanhangen påverkar boken, om den hårda Upplysningens verkningar - förändringar som avlägsnar och särar människor från makten, naturen och kulturen - vilket allt fler civilisationskritiker påminner oss om - alltifrån Frankfurterskolan, Z Baumann, von Wright med flera till Harry Martinson, Kerstin Ekman, Jamaica Kincaid med flera. Om vem som tar över allmänningar som skola, vård, media, litteratur, kultur, centrala delar av den mjuka Upplysningen (Sven-Eric Liedman). Delar som måste förbli allmän egendom om dessa inte ska gå under som under trettiotalet med dess bokbål..
Motkraften till en litteraturens nivellering och appropriering (att kvalitetslitteraturen reduceras till en elitlitteratur) är en kritisk, allmängiltig, civilisationskritisk litteratur, genomarbetade berättelser med existentiellt djup och språklig pregnans: Kvalitetslitteraturen. Men att kunna få plats med denna litteratur är ju ytterst en fråga om makt och om dess utrymme i förlags- och statsbudgetar. 10 miljarder till kulturen i dag i landets statsbudget, det räcker inte till att göra Sverige till en kulturnation, det främsta försvaret. Det militära försvaret får ca 4 gånger mer. Boken får cirka 40 miljoner kronor i litteraturstöd. Skillnaden mellan boken och geväret är näst intill astronomisk, cirka en på tusen.
Hoten mot demokratin och ordet, klimatet, pandemierna och ytterst freden ser vi växa runt om i världen. Oron tilltar och att stilla den tycker vissa bäst vore att krama åt ordet, eller att kalla fakta och varningar för falska nyheter, fake news har blivit ett begrepp som används mot yttrandefriheten. Att strypa opinionen, samtalet, bildningen kan ske på många sätt och platser. Därför behövs Pen och oberoende förlag och media och modiga politiker, ytterst beroende av ett starkt civilsamhälle som inte tappat bort bildningen.
Tranans motto "Läsning från hela världen" är en nödvändig kritisk devis: En litteratur utan gränser är dess väsen. Och den finner vägar, glädjande nog genom förlagssamarbete och nåtet, att nå ut.
Men detta är, allmänt sett, ändå inte en tillräcklig förutsättning för att säkra kvalitetslitteraturens centrala betydelse och plats på den litterära scenen; därtill krävs att bildning och kultur åter får just en central plats i civilsamhället, här i landet, ett land som alltmer gjort sig beroende av en värld som globaliseras av "Kapital utan gränser". Och av alltmer auktoritära regimer och rörelser. Det nya världsläget?
Många metaforer tillskrivs kulturen, litteraturen och bildningen, en bild torde vara att se dem som civilsamhällets livgivande blodomlopp, som kan verka för dess liv och oberoende från kapital och auktoritär politik; visa på en motståndets estetik, för att tala med Peter Weiss. Eller med Sven Fagerberg, som skrev, vill jag minnas, om "palatseffekten", om hur makten förändrar sinnet hos människor uppe i beslutsrummen, korrumperar.
Detta blodomlopp är som blod, livsviktigt. Förläggare, redaktioner, och andra försvarare av litteraturen och bildningen, av demokratin ytterst, får se upp med gamla och nya hot, kanske särskilt mot nygamla tendenser som den allt mäktigare och spridda top-down-tänkandet, New Management, avkastningskrav och dylikt, inte bara i affärsvärlden, den lilla såväl som den stora, utan också i skolan, vården, boendet, media, kulturen och litteraturen, ända in i våra sovrum och sömnlösa nätter.
Vi får åter sätta demokratin och den avvecklade frågan om bildning högt upp på dagordningen om vi ska få kunna sova gott om natten och kunna ge ut kvalitetslitteratur.
Andra punkter riktade till vederbörande styrelse eller departement: återinför fasta bokpriser, justera litteraturstödet så att poesin och översatt litteratur kan återfår sin självklara jämbördiga plats inom litteraturen, stärk svenskämnet i skolorna med obligatoriska bokcirklar, återinför inom folkbildningens folkhögskolor, studieförbund och bibliotek (kommunala och alla skolor) lärandets och mötets grund: sätt åter "Boken i centrum". Det finns numera skolor som saknar bibliotek. Läsningen bland barn minskar medan bokförsäljningen ökar.
Styrbjörn Gustafsson, förläggare, Tranan
Här kan du läsa texten ur SvB: www.svb.se/haft-manga-somnlosa-natter-pa-det-temat
