Förstår de hur bra de har det?

Katarina Mazetti jämför klimatet i bokbranschen i Sverige och Frankrike och hittar avgrundsdjupa skillnader. Men inte till Sveriges fördel.

Det är underbart att komma som författare till Frankrike! Jag har aldrig känt mej så nära ren rockstjärnestatus! Storögd av avundsjuk häpnad åker jag sedan flera år mellan litteraturfestivaler som tycks finnas i alla städer med självaktning. Paris, Nantes, Poitiers, Caen, Colmar och många andra. Just nu är jag inbjuden som gästförfattare i Bordeaux i två månader, med eget hus och full lön! Jag har mottagits i små byar på landet som affischerat med mitt ansikte redan vid infarten, (en märklig upplevelse!), jag har pratat i en mängd bokhandlar med väl pålästa ägare och biträden som ställer intelligenta frågor – och sedan bjuder på vin och små läckerheter! Och hela kvarteret är där!

Förstår ni hur bra ni har det, ni franska läsare? Kultur tas på självklart allvar och åsätts ett värde i det här landet, och det får kosta – när många andra länder, inte minst Sverige, gör sina största besparingar och nedskärningar just där. Men jag måste varna er! Om ni släpper systemet med riktpriser i bokhandeln kan det bli som i Sverige och England! Stora livsmedelskedjor får locka kunder med Stieg Larsson för en enda euro, bokaffärer läggs ner i rask takt eftersom de inte kan konkurrera med billiga internetböcker. Och om ni tror att det är bara bra att böcker är billiga – tänk er att ni enbart kunde köpa ost via internet, aldrig få provsmaka, eller få expertråd i en butik!

Jag är genuint lycklig över den uppskattning jag känt i Frankrike. I Sverige har litteraturkritiker ofta en dyster livssyn och betraktar bara de mörkaste och bittraste böckerna som ”seriösa”. Jag vet inte hur många nedlåtande positiva recensioner jag fått som slutat med orden ”MEN den är ju väldigt rolig/lättläst! ” (det vill säga låg, enkel underhållning). Jag brukar kalla det ”Någonting för hängmattan?”-syndromet, det drabbar särskilt kvinnliga bästsäljare… Själv har jag i all blygsamhet uppfattningen att livet är en blandning av sorg och glädje, allt annat är orealistiskt – och människor tycker om att skratta. Och det är svårt att skriva lättläst om komplicerade saker, det är det som är utmaningen! Att bara vara obegriplig är ingen konst.

Katarina Mazetti

Inlägget är tidigare publicerat i den franska tidskriften Liberation (mars 2011)