#Jagockså

"Det trodde man inte om dig, att du var en sån rödstrumpa. Du är ju inte ens ful”.

   Jag har tänkt tillbaka en hel del på hur mitt arbetsliv har sett ut sedan #metoo briserade för några veckor sedan. Först tänkte jag att jag inte varit utsatt. Och när jag läser de avskyvärda och vidriga berättelserna från de olika uppropen som publicerats i medierna den senaste tiden, så tänker jag att jag har haft tur. Eller tur? Ska man ens känna så för att man inte blivit sexuellt trakasserad på sin arbetsplats?

    Men så smyger sig ändå minnen fram.

Som citatet ovan. Sagt av en man på en kvällstidningsredaktion för tio år sedan efter att jag gått till min chef och krävt att en porrkalender skulle plockas ner från väggen hos datasupporten.

    Eller när den fulla chefen på dagstidningen på en personalfest helt plötsligt sa att jag ”bjöd ut mig efter att jag blivit singel”. Och jag sprang därifrån i tårar.

    I skrivande stund har bland andra skådespelare, politiker, musiker, politiker, teknikbranschen, jurister och ingenjörer samlat sig och gjort offentliga upprop mot kulturen på deras arbetsplatser. Vittnesmålen om våldtäkter, övergrepp och sexuella övergrepp har skakat om mig rejält, men inte förvånat. Tyvärr.

Från bokbranschen har det än så länge varit tyst. Svensk Bokhandel har pratat med de stora aktörerna i branschen, som alla säger att de har dokument och handlingsplaner för hur man hanterar den här typen av frågor. Att anställda uppmanas anmäla alla former av övergrepp och trakasserier. Och att de fåtal incidenter som rapporterats ligger långt tillbaka i tiden. Just nu håller dessutom Förläggareföreningen på att diskutera hur man kan stötta förlag i de här frågorna.

   Otrygga anställningar och män som har hållits om ryggen av chefer, eller som är i majoritet på arbetsplatsen, har varit återkommande förklaringar till övergreppen i flera av de yrkesgrupper som hittills gått ut i Me too-debatten.

   Bokbranschen har inte lika otrygga anställningar som många av de här branscherna, den är kvinnodominerad och många mellanchefer är kvinnor. Det kan delvis förklara att det är så tyst. Men man är naiv om man tror att branschen är undantaget de strukturer som finns i hela samhället. Att ställa sig upp och berätta om trakasserier och övergrepp är ingen lätt sak. Det är skitsvårt. Särskilt i en liten och ganska sluten bransch.

Det gäller nu för alla chefer överallt att rannsaka sig. Det är cheferna som långsiktigt ska bygga trygga arbetsmiljöer och vara lyhörda. Det är de som ska ta ansvar när arbetsklimatet brister. Det är också de som måste kliva av om de misslyckas. Det ansvarstagandet har vi hittills sett för lite av i Me too-debatten.