Kulturministern måste förklara sig!

Varför vägrar kulturministern höja nollbudet i förhandlingen om biblioteksersättningen? Lena Adelsohn Liljeroth måste förklara sig. Efter ett år av förhandlingar och fem månaders intensiv medling om biblioteksersättningens storlek, har vi i dag fått besked från kulturministern. Hennes nollbud kvarstår.

Regeringens förhalningstaktik och vägran att höja sitt bud hotar nu ett system som har haft avgörande betydelse för den litterära produktionen och mångfalden i Sverige.

I dag ersätter staten ett boklån på biblioteket med en krona och trettiotvå öre. Ersättningen är resultatet av de förhandlingar som regelbundet förs mellan regeringens representanter och företrädare för författare, illustratörer och fotografer med verk på biblioteken.
I direktiven till Litteraturutredningen heter det: ”Att författare och andra litterära upphovsmän ges bra förutsättningar för skapande verksamhet är avgörande för litteraturens utveckling”. Ändå agerar kulturministern kraftfullt för att försämra våra villkor. Vad vill kulturministern – egentligen?

Upphovsmännens representanter visade inför de aktuella förhandlingarna att värdet i biblioteksersättningen urholkats under hela 2000-talet och att ett lyft på tio öre under tre år i följd behövdes för att återställa värdet i ersättningen. Regeringen har i stället i praktiken vägrat förhandla, och situationen har gått till medling.

Läsningens betydelse i skolan diskuteras i andra sammanhang. Men det går inte att separera den frågan från förutsättningarna för en levande litteratur och ett brett utbud av böcker i ett så litet land som Sverige. Eller om man så vill: På en så liten bokmarknad som den svenska.

I direktiven talas det om att den konstnärliga friheten skall värnas, förnyelse- och utvecklingsarbete stödjas och ekonomiska, upphovsrättsliga och sociala villkor beaktas. Det låter som en fallande skala. Och frågan om upphovsmännens möjlighet att ägna sig yrkesmässigt åt sitt skapande väger lättast.

Systemet med biblioteksersättning har en avgörande betydelse för möjligheten att satsa på riskfyllda litterära projekt, eller att över huvud taget vara verksam som författare, översättare eller illustratör. Över tid har systemet hjälpt till att bygga upp och underhålla många författarskap. Men författarfondens utveckling de senaste tio åren har inte ens hållit jämna steg med inflationen. En konsekvens är att både storleken på och antalet stipendier sjunker.

När biblioteksersättningens förhandlingsordning infördes var det ett genombrott för synen på utövarna som en aktiv part i förvaltandet av biblioteksersättningens grundidéer. Men förhandlingarna för 2010 är fortfarande inte slutförda. Medan vi upphovsmän söker en medlingslösning vägrar regeringen att rucka på sitt årsgamla bud och föreslår plötsligt att hela systemet kanske borde ”vidareutvecklas för att främja större effektivitet och transparens.”

Det är svårt att uppfatta som annat än rent maktspråk. Ett grundskott mot författarfondens legitimitet och självständighet. Är tanken att det blir effektivt om regeringen får bestämma själv? Blir det transparentare om man slipper inblandning från dem ersättningen gäller?

Fegt.

Det finns ett självklart samband mellan hur frågor ställs och hur svar ges. Departementets språkbruk inbjuder till kritisk läsning. Vad betyder egentligen ordet ”tidsenlig”? Hur kan en förhandlingsrätt vara otidsenlig? Och det talas ofta om marknad och konsumenter. Vi som går på bibliotek är framför allt helt vanliga människor, medborgare och läsare. Det finns många som vill stärka boken och läsandet. Det är en kraft vi kommer att ta vara på. Vi accepterar inte en politik som hotar läsandet, litteraturen och biblioteken.

Mats Söderlund, ordförande i Sveriges Författarförbund

Lars Ekenborn, för Svenska Fotografers Förbund

Lennart Eng, ordförande i Föreningen Svenska Tecknare