Läsfrågan inte bara politikernas ansvar

För att söner och döttrar ska kunna hålla på med sina fritidsaktiviteter måste de skjutsas till träningen, uppmuntras och coachas. I vår familj varvar vi tidiga arbetspass med träningar och matcher: fem dagar i veckan. Därutöver betalar vi fotbollsskor för gräs, grus och konstgräs, annan utrustning och termins­avgifter.

Också läsningen kräver sina uppoffringar.

Efter att Pisarapporten visat att svenska barn ligger långt under genomsnittet i fråga om läsförståelse sprang föräldrar, morföräldrar och fastrar till bokhandeln för att köpa hårda julklappar till sina älsklingar. Medvetenheten om »läsunderskottet« har spridit sig, något som syns inte minst i de ilskna debattinlägg som uppmanar till bättre undervisning, högre lärarlöner och gratis läxhjälp åt alla. Men för att julklappsboken ska få någon verkan och ge nöje krävs tid, engagemang och intresse från den vuxnes sida. 

Författaren Martin Widmark har populariserat forskningen om hur läsförståelse­strategier fungerar. När barnet lär sig att ställa frågor till texten, upptäcka oklarheter, sammanfatta och lägga till blir det en medskapare till boken. Texten börjar leva!

Föräldern kan hjälpa till genom att diskutera med barnet: Vad får boken dig att känna? Vem är huvudpersonen? Vet du något om författaren?

Ett annat sätt att locka de yngsta barnen in i bok­världen är att läsa högt, en aktivitet som, enligt Läsrörelsen, bara 35 procent av Sveriges föräldrar ägnar sig åt dagligen, jämfört med 70 procent för bara tio år sedan.

Även förlagsvärlden har ett ansvar.

När vi på Langenskiöld fick in ett manus från 12-åriga Maj Lundgren såg vi att författaren på ett ovanligt levande sätt lyckades förmedla starka känslor och erfarenheter. Vi bestämde oss efter stor tvekan för att ge ut det. Tvekan gällde inte textens kvalitet, utan de påfrestningar författaren kunde råka ut för på grund av sin ringa ålder.

Redan tidigt i processen insåg vi att mycket tid skulle gå åt till redigering och författarcoachning och att det skulle bli ett hårt arbete både för Maj och för oss, men Majs berättarglädje har fängslat alla inblandade.

Förhoppningsvis kan Majs engagemang resultera i att andra unga får upp ögonen för både att läsa och att skriva. Precis som idrottsföreningar erbjuder sina talanger möjligheter bör det finnas ett rum inom litteraturvärlden där unga skickliga skribenter får utveckla sin begåvning.

Ytterst ligger frågan om barnens läsning på politikernas bord.

Men medan framtidens lärare utbildas och ett bättre skolsystem utvecklas kan vi föräldrar inte stå handfallna. Ska barnens läsning komma i fas måste den vuxne lägga telefonen och Ipaden åt sidan en stund och fundera över sina egna prioriteringar.

För vad är egentligen skillnaden mellan att skjutsa sonen till träningen och att diskutera böcker med honom? Och vad kan vi i bokbranschen göra för att inspirera och stödja?

Någonstans måste alla – föräldrar såväl som kulturarbetare – bestämma sig för vilka värden som ska komma först.

Susanne Hamilton

Bokförlaget Langenskiöld