Våga prata om att må dåligt

Som så många andra såg jag dokumentären om Tim Bergling, mer känd som Avicii, på SVT Play dagen efter hans död. Nu vägrar den att lämna mig ifred. Bilderna av en utmattad och sjuk världsstjärna som led av en omänsklig press har byggt bo och flyttat in både i hjärtat och i hjärnan.

   Det väcker funderingar i ett vidare perspektiv. Den som lever din och min dröm kanske lever sin egen mardröm. Det som stressar dig och mig kanske är en skön utmaning för någon annan.

   För det är klart att vår bransch är full av människor som har stressrelaterade symptom och att det både här och där finns personer som är nära att gå in i väggen och, ärligt talat, rätt igenom den.   

Precis som musikindustrin (Spotify) är bokbranschen (Storytel, Bookbeat, Nextory, Bokus Play) i kraftig omvandling med nya aktörer och nya affärsmodeller.

Men i vårt fall blir omvandlingen mer komplex än i musikindustrin och det ställs höga krav i alla led.

   Författare ska både skriva och promota sig själva och sina böcker. För många introverta är det fruktansvärt plågsamt. För en del extremt extroverta antar jag att det är svårt att få tid till att skriva.

Förlagen ska hitta framtidens digitala format och framtidens försäljningskanaler, samtidigt som man ska hålla ställningarna på den »gamla« marknaden, men med minskande intäkter.    

   Den fysiska bokhandeln har det tufft i kampen mot internet och måste verkligen ha koll på sina kostnader.

   Och räcker ljudboksmarknaden till för fyra aktörer?

   Vad händer med förläggare, redaktörer, översättare, korrekturläsare med flera när allt ska gå fortare och fortare samtidigt som kostnader kapas?

   Kort sagt: Det finns så många orsaker till stress på så många olika nivåer.

Det är inte konstigt om man mår dåligt någon gång. Det tragiska är att vi är så dåliga på att prata om det – att det är så svårt att säga till, säga ifrån eller att be om hjälp – så att det i sig blir en extra stress.

   Jag försöker leva mitt liv efter att jag i första hand är människa och i andra hand är jag de roller jag har. Ändå skulle det till en sådan tragedi som Tim Berglings död innan jag skrev det här. Och jag har umgåtts med tankar på att stryka alltihop och skriva om de senaste turerna i Svenska Akademien och vad de kan tänkas få för konsekvenser. Prata om stress och dåligmående tar tydligen emot för mig också.

   Men läget i Akademien sammanfattas så bra av sju förlagschefer på annan plats i tidningen.

Möjligtvis kan jag väl tycka att man ska vara justare mot sina kollegor och medmänniskor än vad somliga akademiledamöter varit. Det måste ju framkalla enorm stress och dåligmående att vara så otroligt elaka mot varandra.

Nä, Carina Jönssons slutkläm i ledaren i nummer två av SvB tål att upprepas när det gäller dåligmående och stress också:

Ta hand om varandra!