Vissa, lite mer oklara människor, får liv vars händelseförlopp sker extremt slumpmässigt. Jag blev en sådan. Egentligen är väl alla dödströtta på att höra om diagnoser hit och dit, men är det något som kännetecknar mig, så är det väl just ”har förmodligen ganska många diagnoser”. Det fina det gav mig var nyfikenheten. Det lite stökiga det gav mig var spretigheten. Ena stunden här. Andra stunden där. Ett år jobba på bank, ett annat som journalist, ett tredje som vårdcentralsförsäljare, och ett fjärde som bonde på en självförsörjande gård. Dyker det upp något som lockar nappar jag varenda gång. Varför då?
För det finns en slags rädsla om att bli understimulerad. Det får inte hända. Men att skriva brukar effektivt dämpa sådana känslor. Med pennan får äventyret liksom härja fritt igen. Det är dock främst på senare år som jag fått självförtroendet att visa upp det jag skrivit. Under min skolgång fick mitt skrivsätt oftast kritik av lärare, det var ”för lite beskrivning av naturen”, och det straffades med svaga betyg. Att jag senare lik förbaskat började studera på universitet var väl, som för så många andra som tragglat igenom skolgången, ett sätt att motbevisa alla kritiker. Men det var där jag fick tillbaka glädjen med att skriva. Genom att plugga kulturgeografi. Det är egentligen inom den vetenskapliga disciplinen som mina tankar alltid vandrat. Vad gör platser levande? Hur får vi människorna att bli glada på olika ställen? Hur kommer det sig att vissa byar blomstrar, men inte andra?
Sådana frågor går ju att bryta ner ännu mer förstås. Varför finns det en enorm pyramid, ute i skogen, strax utanför småländska Aneby? Hur kommer det sig att många djärva smålänningar blivit entreprenörer med företagsidéer som varit extremt långt utanför boxen?
I guidebokssammanhang blir det ofta samma ställen som återberättas, vilket ju inte är konstigt i sig. Astrid Lindgrens värld och High Chaparral är otroliga ställen som förtjänar hyllningarna. Men det är också intressant att närma sig de dolda diamanterna, som dessutom ofta har sanslösa men okända bakomliggande historier. När jag besöker sådana platser kan jag liksom inte släppa det och gå vidare. Jag tänker att någon måste skriva om det. Det kanske behövs lite humor och en del personliga berättelser för att det ska bli kul att läsa om. Men ”någon” måste ju bara göra det.
Och vips så är nästa projekt igång! Egentligen kan detta lite impulsiva händelseförlopp beskriva stora delar av mitt liv. Och det kan definitivt beskriva initiativet att skriva boken 100 balla ställen i Småland. Det är först i efterhand jag insett att boken lika mycket blev en beskrivning om mig själv som om Smålands guldkorn. Det blev som en livsberättelse om alla de ställena jag sett upp till och förundrats över. Som jag velat att alla jag någonsin träffat också skulle få uppleva. Nu har boken blivit till, egentligen utan att jag reflekterat om varför jag gjorde det, eller hur det gick till. Men det blir lätt så när pennan väl börjar skriva.