Alexandra Dahlberg

Vad är det som gör att jag inte kan slita mig från tonårstiden? Som 35-årig mamma med heltidsjobb och maffiga studielån borde det ju finnas annat att syssla med. Ändå hugger ungdomsböckerna ständigt tag i mig, rycker i hjärtklaffarna.

Jag har alltid varit en person med stora känslor. Orsaken till detta har debatterats, av mig själv och andra. Är det ångestsyndrom, ADHD eller bara en vilja att leva livet till max på gott och ont? När mina bästa vänner på gymnasiet skulle beskriva mig med ett ord valde de orolig och uttrycksfull. Jag tror det stämmer än idag, och också är varför barn- och ungdomslitteraturen fortsatt håller mig i ett fast grepp.

Ju yngre du är, ju mer känslor tillåts du att ha. Med åren minskar acceptansen, och du förväntas samla dig. Bita ihop istället för att bryta ihop. Skratta och älska lagom. Det känns trist, tycker jag! Jag har älskat att skriva om Amanda och de andra tonåringarna i Vi är bara inte vänner längre för att de bryr sig så otroligt mycket om saker, högt och lågt. Det blir kanske inte alltid bra, och de tar ibland dåliga beslut. Men känslorna får ta plats.

Kanske är jag kvar i ungdomen på flera sätt. När jag inte skriver böcker skriver jag manus för tv-spel, något som en ung Alexandra hade varit lyrisk över. Och även om spelandet inte har en särskilt stor roll i min debut så får den en desto större i lättlästa faktaboken Plattformsspel (del 1 i serien Spela!) som även den släpps under hösten (hos förlaget Hegas). Det känns toppen att få locka till spelande och läsande på ett bräde! Det är två så fantastiska berättarplattformar, och jag sörjer ibland att många tycks välja att bara avnjuta en av dem.

Så om jag är så fast i mina yngre dagar, är det då min egen berättelse som nu får liv i bokform? Bara lite. Spelplatsen, Lillhagsskolan i Gävle, är mitt gamla högstadium. En scen eller två är stulna (om än modifierade) från mina egna minnen. Men berättelsen är någon annans, eller kanske allas. För att hitta sin passion, förlora och hitta vänner och kärlek, gråta och skratta, det hör väl den perioden till? Och, om vi ska vara helt ärliga, resten av livet med.