Alexandra Landegren

När jag var 12 år gammal skrev jag en dikt som inleds med meningen ”I böckernas värld är jag aldrig ensam”. Ända sedan jag lärde mig läsa har det varit sant. Böckerna blev vänner och följeslagare som gav tröst, kunskap, mening och glädje. Djupt försjunken i en bok var jag inte ensam. Och just ensamhet är anledningen till att jag skrev boken som nu blir min debutbok Drömmen om ett annat liv – Att lämna ekorrhjulet och följa sin egen väg. Jag skrev boken för att känna mig mindre ensam och visa andra att de inte är ensamma i sina tankar om att någonting är fel på systemet, att vilja något lite annorlunda och leva lite annorlunda. Att min bok kanske blir en av de där böckerna som får någon annan att känna sig lite mindre ensam, precis som böckerna jag läser får mig att känna mig mindre ensam.

Men trots att läsning alltid varit min passion sedan min mamma för första gången satte en bok i händerna på mig har jag aldrig på riktigt trott att skrivandet av dem var möjligt. Åtminstone inte för någon annan än de där magiska avlägsna personerna vars namn stod på framsidan av böckerna. Mitt 12-åriga jag hade självförtroendet nog att fylla skrivbok efter skrivbok med dikter, berättelser och djupa tankar och dessutom modet nog att försöka dela med sig av dem och försöka få dem publicerade.

Skrivandet må ha följt mig parallellt med läsandet, men någonstans på vägen mot vuxenlivet nöttes sakta det där självförtroendet och modet ner av jantelagen och samhällets mallar som alla förväntas passa in i. Att skriva en bok fanns inte på kartan. Inte heller ett liv bortom alla de normer som styr våra liv betydligt mer än vi tror. Studera, jobba, klättra i karriären, konsumera, ta bostadslån, skaffa barn, resa, ha det perfekta hemmet, det perfekta utseendet och jobba ännu mer. Att alltid sträva efter mer och bättre, att aldrig nöja sig. Så att vika av från allt det som jag förväntas göra, det liv jag förväntades vilja ha, var för mig lika främmande, lika omöjligt, som att skriva en bok.

Så jag begravde drömmarna djupt, försökte fly undan verkligheten in i litteraturen tills det en dag många år senare inte gick längre. Dikten avslutas med ”Får jag aldrig läsa dör jag” men i verkligheten var det verkligen så, om jag inte skapar ett annat liv överlever jag inte.

Tillsammans med min man sålde vi allt vi ägde, byggde ett hem på hjul i en begagnad skåpbil, sa upp oss från våra jobb och hoppade av de evigt snurrande ekorrhjulet. Åkte söderut och levde vanlife med hela Europa som vår bakgård, från nordligaste Nordkap i Norge till sydligaste Tarifa i Spanien. I ett samhälle som snurrar allt fortare hade jag gjort det omöjliga, saktat ner och följt min egen väg. Med det återvände självförtroendet, modet och drömmen om att skriva en bok blev till verklighet. Mitt 12-åriga jag jublar av stolthet och viskar samtidigt ”Fortsätt nu”. I böckerna och skrivandets värld är jag aldrig ensam.