Andréa Ager-Hanssen

Jag ska aldrig skriva om pengar – det sa jag till mig själv när jag började lägga tid på mitt skrivande. Så jag skrev om annat. Ibland tog jag ut svängarna rejält och försökte mig bland annat på en postapokalyptisk skildring av Stavanger med några virriga inslag av oljekatastrofer och kärnvapen. Jag skrev en novell om en hårdrockare som åkte på bussresa med Svenska Kyrkans pensionärsgrupp. Jag skrev om avlägsna platser och påhittade platser. Jag skrev något om Svalbard och Jan Mayen. Ja, jag försökte testa mig fram (med varierande resultat). Men sen var det som att det ändå smög sig på.

Det började med att jag skrev om en pappa som inte var som andra pappor. Och om en mamma som demolerade en bokhylla i idegran med en motorsåg. Det fanns två barn också, Hedda och Valentin, som försökte navigera i föräldrarnas ekonomiska berg- och dalbana. En obegriplig vuxenvärld där ingen förklarar någonting men där konsekvenserna drabbar alla.

För vad händer egentligen när en ström av exklusiv inredning och dyra bilar tar sig in i nära relationer och blockerar allt från känsloliv till livsnödvändiga samtal? Vad händer när man inte längre ser grundläggande behov och istället bara fyller allt med en två ton tung container med danska designmöbler och trasiga högtalarsystem från Bang & Olufsen? Verkligheten blir svår att nå, det är vad jag tror.

Någon sa till mig att den här boken handlar om arvet från IT-bubblan, hur man blir av att växa upp i en riskkapitalistisk hushållsekonomi. Vid närmare eftertanke var det nog jag som sa det. Men egentligen handlar den om Hedda. Ett akademiskt geni som aldrig blir klar med sin uppsats. Social improvisatör helt utan känsla för sanning och lögn. Miss Universe med ständiga munherpesutbrott. Framförallt vet Hedda vad som är viktigt här i livet.

Så då hamnade vi här till sist. Jag har skrivit en bok om pengar och värde. Och kanske det viktigaste av allt:

Kronjuveler.