Anna Hallander

Vad gör man när en bikaraktär från ett sedan länge dött och begravet manus vägrar lämna en i fred? Jo, gör honom till huvudperson i hans egen historia.

Det var så arbetet med Genom skuggan började. Det i kombination med en beslutsamhet att nu skulle jag minsann skriva ett manus som kunde bli bok. Jag blir ju inte yngre liksom. Hittat på historier har jag gjort sedan barnsben, som så många andra, men sällan skrivit fokuserat för att bli utgiven även om tanken har smugit i bakhuvudet. Under årens lopp har det blivit ett antal byrålådemanus som aldrig har skickats in till förlag. Alla utom ett har varit fantasy, det udda var science fiction, och alla har utspelat sig i stäppmiljö – även science fictionmanuset.

Och varför min fascination för stäpp? Det är något med öppna vidder som tilltalar mig, en vid horisont, mycket himmel. Dessutom är jag förtjust i hästar och hästen tämjdes på de centralasiatiska stäpperna vilket ledde till ryttarfolk och beridna krigare beväpnade med pilbågar. En perfekt grund för bra historier. Se bara på rohirrim i Härskarringen- triologin. Kan det bli mer episkt? Det tyckte inte mitt 11-åriga jag första gången jag läste de böckerna.

Fantasy lockar mig för att det är ett alternativ till vår egen värld. Det är kittlande med det annorlunda, främmande. Så som gamla tiders upptäcktsresande måste ha känt när de färdades till för dem okända delar av vår värld. Även om research och trovärdighet är mycket viktiga för mig i mitt skrivande så finns det en frihet i att skriva fantasy. Man kan utforska problem och frågeställningar som finns i vår värld genom att vända upp och ner och ruska om för att se vad som händer. Eller helt enkelt ta bort saker man inte gillar och skriva utifrån det. Det finns inga regler.

I Genom skuggan utforskar jag om det går att göra en karaktär med hemska dåd på sitt samvete sympatisk. Var är gränsen? Vad måste karaktären gå igenom för att sona det hemska? Ett annat tema i boken är frihet. Går det att bli helt fri? Är det ens önskvärt? Och vad är karaktärerna beredda att riskera för att vinna frihet? Kanske är det lättare att stanna i slaveri än att ta upp kampen? Det mångbottnade, tvetydiga, skuggiga intresserar mig. Det ska vara lortigt, mörkt, men samtidigt måste det finnas en känsla av hopp och framtidstro. Att det ordnar sig.

Även om boken är fantasy och fiktion så finns mycket av min personlighet i den. Jag tror det är svårt att boken inte innehåller en del av författaren. Mörkret, känslan att vara fast utan att komma någon vart. Att vilja slå sig genom hela världen. Skrika åt alla att dra åt helvete. Allt det har funnits inom mig i olika perioder av livet. Likaså speglas min otålighet i de korta kapitlen och bokens tempo. Sedan är det såklart hästarna. Huvudpersonen har ärvt min kärlek till hästar rakt av.

Jag är glad att Elaatri vägrade lämna mig i fred och krävde sin egen historia. Han hade rätt, det blev bra.