Anna Martinengo

Jag skriver så att pennan glöder. I varje fall så pass ivrigt att spetsen går av. Flera gånger. Vässaren är slö och kautschuken lämnar fula märken efter sig när jag försöker radera mina felskrivningar. Men jag svär inte. Fokuserar på att hålla tungan rätt i mun när jag formar mina blyertsgrå meningar.

Det här är långt före datorer och e-post. Definitivt långt före ChatGPT. Internet existerar inte, Google har inga svar att ge. Men min fyra år äldre syster vet allt. Så är det bara.

I min värld är det storblommiga 70-talet precis nyss över. Batik, lavalampor och heltäckningsmattor har åkt ut. Men i flickrummet i den norrländska småstaden är inredningen fortfarande aningen psykedelisk med mustigt gröna detaljer och en gul tapet med vita moln i ett yrselframkallande mönster.

Skoluppgiften jag stretar med tar jag som vanligt på för stort allvar. Självkänslan är inte den bästa hos mitt nioåriga jag. Inte modet heller. Men hjärtat är fullt av känslor och inlevelseförmåga. Något som bland annat resulterat i en djurkyrkogård i skogen bakom vår radhuslänga. En sista viloplats för flera fåglar och en skogsmus som annars skulle ha slutat sina dagar i en soptunna.

Just den här dagen har min lärare berättat om en man vid namn Lech Walesa. Hur han sitter i husarrest på grund av sin kamp för fackföreningsrörelsen och demokratin i Polen.

Givetvis greppar jag långt ifrån hela kontexten. Men demokrati är något bra. Så pass mycket vet jag.

Entusiastiskt plitar jag därför ner några ord om att Walesa bör släppas. Barnsligt spretiga meningar som postas som del i en manifestation för mannen som senare fick Nobels fredspris.

Idag skulle skoluppgiften säkert dömas ut som alltför politisk. Och ja, jag vet att Walesa senare kom att anklagas för att ha varit agent för säkerhetstjänsten. Men min lärares timing var bara så fantastik. Några dygn senare släpptes nämligen Walesa. Efter mina ord. Fatta vad en sådan sak gör med en nioårings självkänsla.

Inte konstigt kanske att jag senare blev journalist. Att språket blev mitt gebit.

Tanken att skriva en bok väcktes även tidigt. Första gången jag besökte Ligurien förklarade jag halvt på skämt, halvt på allvar, för min halvitalienske pojkvän att min framtida roman skulle utspela sig exakt just där. Vyerna, gränderna, havet. Förälskelsen var ögonblicklig.

Nu när boken till sist blir verklighet är mycket annorlunda. Halvitalienaren är ännu kvar i bilden. Make och far till mina barn. Men jag är inte längre lika blint förälskad i hans fädernesland.

Kärleken till Italien finns där, men med åren har jag också sett vad som döljer sig bakom sprickorna i fasaden. Och det är där, i de sprickorna, som min berättelse tar sin början. En mordhistoria framför allt. Men också en berättelse om ett fascistiskt förflutet och samtida populism. Om maffiafasoner och grym exploatering av människor.

Och den där nioåringen inom mig applåderar. Viskar: »Det var på tiden«. Och jag kan bara hålla med. För ord betyder något. Alltid. Bara man vågar.