Anna Modig

”Händerna var iskalla och fingrarna på högerhanden började långsamt tappa greppet om stegpinnen. Föll hon nu var det slut. Vinden slet och drog i henne. Håret virvlade som sjögräs i ansiktet och gjorde det omöjligt att se, men hon hörde att Ugglan nu tagit sig upp på stegen. Hörde hur han pustade och flämtade bakom henne. Så fort hon saktade av farten kände hon fingrar som försökte greppa tag i byxbenen. Med sina sista krafter riktade hon en hård spark rakt nedåt.

'Försvinn! Släpp mig!' skrek hon.

Ugglan jämrade sig, men hon förstod att han skulle försöka klättra ifatt henne igen. Hon tog några steg. Och så kände hon något. Det fanns något där uppe som lockade på henne, krävde att hon skulle orka den sista biten. Styrkan i armarna kom tillbaka. Då hörde hon honom. Han var nära nu.

'Det är redan för sent för oss båda, du fattar väl det, din lilla lus?'

Han skrattade när han sa det. Som om han visste hur det här skulle sluta. Och för ett ögonblick trodde hon honom.”

*

Syskonen Ville och Lea och kompisen Filip tillbringar höstlovet på en gård i Östergötland.

När de en förmiddag ger sig ut på en cykeltur på Omberg blir de vittnen till hur en otäck man kliver ur en gammal skåpbil och plötsligt sparkar till sin hund. Barnen bestämmer sig för att försöka rädda hunden från mannen.

Samtidigt pågår en omfattande polisjakt efter tjuvarna som stulit Drottning Ommas krona från Vadstena slott. En förbannelse sägs vila över kronan som påstås ha tillhört den mystiska Drottning Omma.

Vem är egentligen den otäcka mannen de kallar Ugglan? Har han koppling till stölden? Och kommer barnen lyckas rädda hunden från mannens våld?

*

Ovanför soffan i mitt vardagsrum hemma i Stockholm hänger en stor tavla. Det är en oljemålning inköpt för en spottstyver på ett antikvariat för tjugo år sedan. Den föreställer östgötaslätten; en augustiåker med vallmo och blåklint. Och jag älskar den eftersom den påminner mig om somrarna vid Omberg, somrar då en kompis och en cykel var allt som behövdes för att susa genom spänningslandet. Självklart var det just där jag skulle låta boken utspela sig; Ombergs bokskog, Vätterns iskalla klara vatten, Alvastra klosterruin, Ellen Keys strand och åkrar ända till horisonten.

Att det skulle bli en spänningsroman var också självklart. Det finns, enligt min mening, inte ett bättre sätt att locka till läsning än att läsa en bok som är så spännande att man bara måste se vad som händer på nästa sida. Och av reaktionerna att döma (tack mina underbara små testläsare!) så verkar det som att jag lyckats.