Anna Nilarp

Kanske borde jag skriva mitt efternamn baklänges på omslaget av min debutbok? Pralin är så mycket roligare än Nilarp och passar mig egentligen bättre. Jag har nämligen alltid älskat att leka, inte minst med ord.

Jag har också tagit leken till jobbet. För kan man verkligen arbeta med att hitta på nya tv-program? Jag har jobbat med underhållning, livsstilsprogram och nyheter. Dokumentärer som Sagan Stenmark och Barnens drottning, serier som Sofias änglar och julprogram. I skrivande stund producerar jag en egenutvecklad serie för SVT som heter Naken med Stina Wollter. Den handlar om synen på våra kroppar och bär på önskan om en snällare blick på oss själva som människor. Det är just det som gör mitt jobb så kul, att få uppleva nära och sanna möten med andra människor. Kliva in i nya världar och dela dem vidare.

Jag samlar på människor och berättelser. Min telefon är full av skärmdumpar på artiklar jag läst och bilder på människor jag mött. Om jag åker taxi med en chaufför som berättar något fascinerande, lämnar jag inte bilen utan att be om telefonnumret. För det kan komma en tid för just den historien. Vi bär alla på dem och jag tror att vi lär oss mycket av att lyssna till varandras. Dessutom gör dessa möten livet rikare. Och roligare.

Att få möjlighet att berätta olika typer av historier är en ynnest och jag är verkligen tacksam över att nu få göra det i bokform. Hokus pokus, jag blir stor är skriven på rim och just rimmet ligger nära hjärtat. Min musicerande och rimmande pappa och högläsande lärarmamma väckte min kärlek till orden. Jag upptäckte hur lustfyllt det är att leka med språket och vek sidor i böcker med vackra formuleringar. För att få fatt i min egen ton har jag gått skrivarkurser på Skeppsholmen och på Gotlands folkhögskola. Jag fann då rimmet, långt ifrån mina speaker- och presstexter om tv-program. Jag fick lära mig att klappa i takt för att hitta rytmen, att suga på ord som karameller och låta humorn vara min vägvisare.

Med Hokus pokus, jag blir stor vill jag väcka liv i tanken jag själv hade som barn; hur skulle det vara att genom ett trollslag bli vuxen? Jag minns det som en återkommande önskedröm. Tänk vad mycket spännande man skulle kunna göra! Nu, som nyss fyllda 50 år, undrar jag fortfarande när jag ska bli stor. Jag känner mig som någon som leker vuxen på barnens föräldramöten. Som klär ut sig i rött läppstift, knytblus och läsglasögon inför viktiga presentationer på jobbet.

Som äldre värnar jag verkligen om leken. En vanlig tisdagsmiddag som förvandlas till ett disco gör mig lycklig. Jag märker att de vuxna jag allra helst har runtomkring mig, är de som vågar vara lite barnsliga. Det handlar nog om att våga vara sig själv fullt ut. Att inte ta allt på så stort allvar. Livet kan vara både allvarligt och svårt ändå. Så när tillfälle ges, leker jag lite.