Jag hade övergivit försöken att skriva. Men en rad händelser
gjorde att jag trots allt öppnade ett nytt dokument i datorn.
Pandemi, en krossad handled (höger på en högerhänt), överbliven tid.
Jag red under hela min uppväxt. Att tillvaron på ridskolan
varit tuff förstod jag först i efterhand. Konkurrensen – om
de populära hästarna, om ridlärarens uppmärksamhet, om
vilken häst man skulle få tävla med – var stenhård. Man
tvingades upp i sadeln även om man var livrädd. Det är inte
mycket från ridskolan, med dess hemmasnickrade regler och
hierarkier, jag minns med värme.
Trots detta återvände jag varje dag till stallet. I alla väder,
oavsett vilken kris jag gick igenom i ridningen eller med de
andra tjejerna. När jag inte red läste jag hästböcker; Svarta
hingsten var den som gjorde störst intryck. Hästarnas dragningskraft överträffade allt. Jag har läst någonstans att vissa
människors kärlek till hästar är genetisk.
En omtänksam och kunnig familj som behövde hjälp med
sina tävlingshästar tog sig an mig och jag lämnade ridskolan.
Ansvaret var stort för en tonåring men jag upplevde en
ändlös frihet när jag red och tränade hästarna på den skånska
slätten. En upplevelse av full acceptans, av mig själv och av
omgivningen, i en tyst överenskommelse med hästen. Varje
dag efter skolan, alla lov, tillbringade jag i det lilla stallet på
en gård utanför min hemstad. På helgen åkte jag med på
tävling. Så höll det på under några år. En dag när jag stod och
mockade, såg jag för ett ögonblick min tillvaro med nykter
blick. Det gick upp för mig att jag inte hade några vänner, att jag aldrig var ute och festade och att mina betyg låg under
vad självrespekten krävde. Men kanske det mest svårlösta:
hästlivet, det jag hade satt först och höll högst, var lånat. Jag
hade inte ens vågat drömma om en egen häst. Jag slutade
tvärt att rida. Mitt livs mest korkade beslut.
Åren gick. Jag utbildade mig, fick familj, la mycket tid på
misslyckade skrivprojekt. Till slut gav jag upp. Pandemin
kom och isoleringen i storstan blev kvävande. Som många
andra letade jag efter utvägar. Stallens dörrar stod öppna och
en föredetting som jag togs emot av unga, kunniga, hästälskande kvinnor. De gav mig förtroendet att rida deras
smågalna hästar. För det är jag evigt tacksam. När jag satt
upp efter många år var det som om hjärtat slog i rätt takt
igen. Men resonansen av det där korkade beslutet att sluta
rida var ändå svår att skaka av sig.
Det vore tramsigt att lägga sig på terapisoffan för en hobby
som inte blev något. Istället öppnade jag det där dokumentet
i datorn när jag fått ridförbud efter den krossade handleden.
Det blev en berättelse ur barnets perspektiv. Ett barn som
var modigare och vågade drömma större än jag. Därför blev
det en hästbok, som jag hoppas ska slukas på samma sätt
som jag själv gjorde. Och allt kom tillbaka till mig som en
boomerang – hästarna, berättelsen – och en av skrivandets
många cirklar slöts.