Åsa Rydgren

Det ordnar sig. Så har jag alltid tänkt och så har jag alltid sagt. Både till mig själv och till alla de unga kvinnor mellan 20–35 år som jag mött under hundratals timmar i mina samtal som mentor.

Det ordnar sig var också orden som bar mig genom de tio första veckorna av pandemin 2020. Den 23 mars klockan 11.50 var jag på väg till mitt arbete i Lund och någonstans utanför Linköping fick jag samtalet från vår VD - företaget var med omedelbar verkan försatt i konkurs. Jag var mitt emellan mina två hem: Stockholm och Skåne. Och eftersom jag körde på motorvägen och inte såg någon avfart fortsatte jag söderut. Havet och korna på landet kändes mer lockande än ett alltmer isolerat Stockholm. Och hela tiden tänkte jag: Det ordnar sig.

Den 24 mars började mitt nya liv i total ensamhet. Det var jag och fåglarna. Jag såg vintern bli vår, ställde om klockan. Netflix blev mitt sällskap, men i april hade jag tröttnat på att streama mig igenom nätterna. Så jag började att skriva. Jag skrev disciplinerat mellan 01.00 och 06.00 och jag tänkte på författaren Julia Camerons ord i The Writer's Life: ”När du ser dina ord så kommer du plötsligt få syn på saker du kanske inte annars skulle tänkt på. Dina handlingar kommer att klarna för dig. Dina val likaså. Du kommer att höra din egen, unika röst”.

Jag skrev om mina vägval som ung: avhoppet från utbildningen på Journalisthögskolan. Valet som ledde till många års omvägar men som ändå gjorde att jag till slut kom fram. Till jobbet som journalist. Cirkeln var sluten.

Senare blev jag förlagschef på Bonniers. Där jobbade jag till stor del med kvinnor och tillsammans skapade vi innehåll för kvinnor. Under mina mer än trettio år på förlaget träffade jag många fantastiska inspiratörer och mentorer. Allteftersom tiden gick ökade mitt intresse för att använda mina egna erfarenheter – vad hade jag själv velat veta som 25-åring? Jag hade framför allt velat höra någon säga: Det ordnar sig.

När jag sedan slutade på Bonniers visste jag att jag ville jobba vidare med kvinnor, men nu som mentor. Jag ville skapa band mellan generationer: åratal av erfarenheter som tas till vara och som skickas vidare. Samtal föder samtal och vi lär av varandra. Det är extra viktigt nu när den psykiska ohälsan växer för varje år, framför allt bland just unga kvinnor. Det är ett fruktansvärt underbetyg för vårt samhälle, men ännu mer ett lidande för individen. Det är min absoluta övertygelse att vi kan vända detta. Men då måste vi se livet som en helhet, inte indelat i jobb/privat/familj. Livet är inte skapat för att levas i silor, allting hör ihop. Min bok är i sammanhanget ett sandkorn på stranden, men genom att berätta om mina egna erfarenheter så hoppas jag att den kan ge sina läsarinnor insikter och tankar om deras egna liv. Boken är inte särskilt lång. Den är helt kravlös och har inte en endaste ifyllnadsövning … Unga kvinnor behöver inte fler to-do-listor. De behöver bara få en känsla av att det ordnar sig.