Beatrice Karinsdotter

I en femdagars mörkermeditation återvände minnet plötsligt. Där var jag, i mitt flickrum, vid det vita, antika skrivbordet. Timmar gled förbi medan jag skapade sagor – min fantasi kände inga gränser. Drömmen om att bli författare var kristallklar då, men så småningom bleknade drömmen tills den försvann helt. Min passion för att skriva var oändlig, men lika stora var mina utmaningar med stavningen. På den tiden kallades det ordblindhet – idag säger vi dyslexi. Från lågstadiet till högstadiet tillbringade jag otaliga timmar i stödundervisning, där jag och en lärarinna kämpade för att rätta till de svårigheter jag hade. Trots all hjälp kvarstod problemen, och till sist slutade jag skriva.

Men i mörkrets meditativa stillhet återvände bilden av mig själv vid skrivbordet. Jag påmindes om den glädje mitt skapande givit mig och beslutade mig för att återuppväcka min skrivpassion. En vän bjöd in mig till att gästblogga på sin hemsida, och några år senare anmälde jag mig till en skrivarkurs i självbiografiskt skrivande med den nu bortgångna Ulla-Maria Andersson.

Under skrivövningarna satte jag ord på den smärta jag upplevt när jag några år tidigare insett att jag var djupt involverad i en tantrisk sekt – ett sökande efter lycka som istället blev den mörkaste perioden i mitt liv. Morgonen efter att jag, för första gången, läst upp en av mina texter kom Ulla-Maria fram till mig. "Du måste skriva en bok, Bea", sa hon. "Du har vad som krävs. Lita på det." Jag misstänkte att hon bara var vänlig och skakade av mig orden, men hon upprepade sin uppmaning efter nästa kurs ett år senare, denna gång med mer eftertryck.

Ändå skulle det dröja ytterligare ett år innan jag började skriva berättelsen där jag själv är huvudpersonen. Skamkänslorna var svåra att övervinna. Det hade gått fyra år sen jag lämnat sekten, men jag hade fortfarande inte avslöjat för min familj vad jag egentligen varit med om och vad de åren hade gjort med mig. Ulla-Marias ord ekade inom mig när jag övervägde vad jag skulle dela med mig av och inte. "Bea, skriv som om ingen kommer att läsa det. Det är då du når historiens hjärta."

Så jag började skriva från min mest sårbara plats. Det var en djup terapeutisk process, en befrielse som sakta men säkert väckte hoppet om försoning – med mig själv och min egen historia. Tre månader senare signerade jag ett bokkontrakt med Norstedts Förlag. Lyckan var obeskrivlig. Äntligen skulle den lilla flickan inom mig få skriva sin bok.