Bilan Osman

Jag är fem år och på väg till Björndammens centrum, Partille. Jag håller pappa i handen. Ett rakat ungdomsgäng, iförda kängor och bombarjackor, hänger utanför Vivo. De tittar storögt på oss. Det är 90-tal och det lilla området har inte särskilt många som ser ut som oss. Några enstaka invandrare. Knappt en svart. De är arga på ett sätt som är svårt för ett barn att förstå.

En av dem grabbar tag i min pappa. Han tar ett hårt grepp om hans jacka. »Neger«, säger han och loskar på marken. Pappa blir stel, jag känner hur han knyter handen. Jag vet att om jag inte var där hade det blivit bråk. Min pappa. Han som aldrig tar skit.

Den händelsen är ett av mina tidigaste barndomsminnen. Omedvetet väcktes något i mig som följt med sedan dess. I hela mitt vuxna liv har jag skrivit, researchat och försökt att förstå rasismen och den radikalnationalistiska miljön. Det är först efter att jag själv blev mamma som jag förstod varför. Det var aldrig av fascination. Inte heller för att det var ett intresse. Det var, och är, ren överlevnadsinstinkt.

Om jag kan förstå vad som driver de individer och rörelser som villkorar mitt och min familjs liv, kanske jag också kan vara en del av lösningen.

2015 sitter jag, precis som många andra, bänkad framför teven. En maskerad knivman har gått in på en grundskola i Trollhättan. Jag följer det med fasa. En lärare, en elevassistent och ett barn dör i attacken. Anton Lundin Pettersson drevs av rasistiska och högerextrema motiv. När jag ett år senare står i samma lokal där han utförde skolattacken och föreläser om den rasistiska miljöns utveckling brister det för mig. Det finns en hopplöshet i lokalen, en förklarlig ilska över det som hänt. Jag har sedan dess tänkt mycket på Anton Lundin Pettersson.

På de som beskrivs som ensamma gärningsmän, utanför samhället. Jag har tänkt på mina gamla skolkamrater, somliga av dem är idag aktiva i högerextrema grupperingar. Men vi var aldrig främlingar. Vi har suttit i samma klassrum, lyssnat på samma dängor, kramat samma lärare. Till och med delat dialekt.

I samhällsdebatten talar vi ofta om »radikaliserade individer«, som lever i en alternativ värld. Det är ett bekvämt sätt att förhålla sig till radikaliseringen - som i grund och botten lever i symbios med samhället. Det är inte individer som radikaliseras - utan hela samhället. Vare sig vi är medvetna om det eller ej, är vi alla en del av den radikaliseringen.

Men när verkligheten blir övermäktig finns alltid skönlitteraturen. Det var bättre förr har varit ett sätt för mig att ta mig an de frågor som så länge grämt mig. Jag gör det genom Leyla, en tonårstjej som förgäves försöker varna om sin rasistiska samtid. Fadumo, som flytt ett helt krig för att landa i ett svenskt 90-tal som kantas av extremhögerns framgångar. Och så Liam, en tonårspojke som anser att massinvandringens konsekvenser gått för långt.

Jag hoppas att läsarna kommer kunna ta till sig deras berättelser som förenas av en sak: de anser alla att det var bättre förr.