Björn Karlsson

Det fanns släktingar som ansåg att min mormor hade tomtar på loftet när hon tog studenten i femtioårsåldern. Hon skrattade bara och sa:

– Det är aldrig för sent att börja.

Jag tyckte att den devisen var lysande och det är säkert ett av skälen till att jag nu debuterar som författare vid sextiotvå års ålder.

Sedan har det naturligtvis funnits andra små bagateller i livet som satt käppar i hjulet, såsom utbildning, karriär, familj och barn. Funderade på att även addera villa, vovve och Volvo men kom på att jag aldrig har ägt en vovve eller Volvo.

Jag älskade att skriva när jag växte upp. Kan fortfarande minnas de trötta minerna från mina lärare när jag lämnade in stora högar med pappersark då vi hade uppsatsskrivning. Av någon anledning uppskattade de inte att gå igenom femton, tjugo sidor med kråkfötter, vilket brukade vara resultatet av någon tokig historia jag kommit på. Eller också var lärarna lata och ansåg att de två, tre sidor som de flesta av mina klasskamrater åstadkom var mer än nog.

När jag var femton år skickade jag in mitt första, maskinskrivna manus till ett välkänt bokförlag. Föga förvånande blev det refuserat. Efter det dog mina författarambitioner och tidigare nämnda bagateller fick högre prioritet.

Men någonstans djupt inom mig har drömmen om att få ge ut en bok alltid funnits. Och kanske det var insikten om att livet faktiskt inte är oändligt som gjorde att jag började skriva igen för ett par år sedan. Mina första alster var ett par kärleksromaner som, i ärlighetens namn, inte var särskilt bra. Men de tjänade ett gott syfte, jag fick skrivträning och dessutom blodad tand. Jag upptäckte igen hur kul det var att skriva.

Så varför landade jag i barn/ungdomsdeckare om tre spralliga tjejer i tolvårsåldern? Ett av skälen går säkert att finna i det faktum att jag själv slukade den sortens litteratur när jag växte upp. Älskade att försvinna in i böckers värld och få uppleva karaktärernas vardag, äventyr och mysterier. Och nu vill jag förmedla samma känsla till vår unga generation.

Trillingarna Mia, Elin och Klara växer upp i det lilla samhället Mellbyholm. De har två kärleksfulla föräldrar och en söt katt som stundtals prövas hårt av tjejernas stolliga upptåg.

Sommarlovet har precis börjat och en tidig lördagsmorgon upptäcker Mia en helikopter som landar någonstans i skogen norr om byn. Hon bestämmer sig för att undersöka saken och finner inte bara en helikopter utan också ett par mystiska män och en öde gård. Det är upptakten till trillingarnas första mysterium där riskfyllda strapatser visar sig nödvändiga för att avslöja gåtan kring den mystiska helikoptern.

En av de absolut roligaste sakerna med att skriva om de tre glada och tokiga tjejerna är att succesivt utveckla deras karaktärsegenskaper och personligheter. För trots att de är lika som bär på utsidan så skiljer de sig mycket åt på insidan. Det kommer att framgå allt tydligare i mina kommande böcker. Eller som Elin vid ett tillfälle säger till Klara:

– Är du verkligen vår syster?