Bonnie Clementsson

”Tänk om jag hade levt i Gustav Vasas Sverige. Som piga. Med tandvärk. Det hade inte varit så trevligt. Men antagligen hade bara de rikaste råd med socker på den tiden. Gustav Vasa hade väl tandvärk liksom drottning Elisabeth I av England? Kanske vanliga människor inte fick så många hål i tänderna? Eller nöttes tandemaljen ner på alla för att mjölet man bakade bröd på var så grovt och kunde innehålla spår av grus? Eller blandar jag ihop det med stenåldern nu? En piga på 1500-talet oroade sig nog mer för brödbrist än för tandvärk.”

Så kan tankarna vandra hos en historiker som lever med en fot i det förflutna. I det praktiska livet leder den inre dialogen ofta till att jag uppskattar min vardag. Varje dag när jag duschar gläds jag åt att det kommer varmt vatten ur kranen. Det hade de minsann inte på medeltiden. När barnen var små och fick maginfluensa var jag glad att jag bara hade två barn – och en tvättmaskin. Ofta glider tankarna vidare från tekniska landvinningar till mer filosofiska funderingar. Hur hade det varit att leva i en annan tid? Vem hade jag varit?

Hade jag – som värnar jämlikhet och rättvisa så starkt – låtit en man bestämma över mig om jag levt på 1600-talet? Ja, förmodligen. Men, om alla de karaktärsdrag som definierar min personlighet idag inte hade funnits, vem hade jag då varit? Om jag trott på Gud? Om jag tvingats niga inför överheten? Om jag inte kunnat läsa? Finns det något genuint jag eller är allt en prägling av kulturen jag vuxit upp i? Är det människan som formar samhället eller samhället som formar människan?

De senaste åren har mina tankar koncentrerats till det tidiga 1800-talet och sjutton svenska straffångar. Jag har läst deras biografier och fascinerats av deras berättelser om kärlek, vänskap, brott och straff. Tjuvarna beskriver ett främmande samhälle där allt från barnuppfostran och yrkesmöjligheter till rättsskipning och straffpraxis var annorlunda. Men riktigt spännande blir det först när man närmar sig de tidlösa frågorna om normer och ideal.

Ibland har tjuvarnas resonemang framstått som ologiska och främmande, som när 20-årige Nicolaus Söderman beskrev sig själv som ”lycklig” morgonen efter att han dömts till livstids straffarbete. Vad fick honom att känna så? Tjuvarna var uppenbarligen inte dumma. Så varför agerade de till synes irrationellt ibland? De olösta gåtorna retar mina sinnen tills jag hittar en rimlig förklaring. Tjuvarna var präglade av en annan kultur och andra värderingar. Först när jag förstått var de kom ifrån kan jag förklara deras beteende. Nicolaus lycka blir logisk och jag har fått en djupare insikt i vad det innebär att vara människa.

Jag hoppas att fler ska kunna roas av tjuvarnas fräcka skälmstycken och förfäras över deras öden, och samtidigt lockas att reflektera över vad det är som förenar människor bortom tid och rum. Den som läser min bok kommer att få en förklaring till Nicolaus lycka men tyvärr inte lära sig något mer om hur det var att ha tandvärk, varken på 1500- eller 1800-talet.